Vi måste prata.
Ja, om det här med att sätta upp mål. Realistiska sådana. Och om att döda sina egna totalt orimliga förväntningar på sig själv.
Ni som har hängt med här ett tag vet att jag eventuellt kan besitta den tjurigaste vinnarskallen i hela universum. Betänk då även att den är än tjurigare inombords, och att jag försöker bespara er de flesta av mina ”kom-igen-bättre-kan-du-din-latmask”-tankar för mig själv. Ja, det kanske är ungefär 20% som läcker ut till omvärlden, resten tuggar på i mitt eget huvud (och det ska ni vara glada för 🙂 ). Envisheten som bor i min kropp skulle förmodligen räcka ett helt år till både en och två normalstora skolklasser av trötta tonåringar…eller uppenbarligen till en två äpplen hög tjej att korsa ett helt land till fots trots att kroppen håller på att falla isär. Ja, ni fattar poängen.
Ibland krockar den där envisheten och vinnarskallen med saker och ting. Sjukdomar. Skador. Trötthet. Krockar där pannbenet oftast och tur nog går vinnande ur striden. Men…det finns en strid som är svårare att ta för den kära viljan, och det är den jag är rädd att jag måste utkämpa en tid framöver. Jag pratar om striden mot en kropp totalt ur form.
Jag har verkligen haft världens mest underbara semester och jag ler fortfarande över min sommar, men träningen har minst sagt varit en bristvara. Nu börjar hösten knacka på dörren, kost och sömn ska styras upp och kroppen ska tillbaka till normalläge igen. Om jag bläddrar 32 dagar(!) framåt i kalendern läser jag men fina bokstäver: Stockholm Halvmarathon, Lidingöloppet, Topploppet och Tjurruset…fyra lopp på lika många veckor, och min kropp vrålar HJÄLP! Det som kändes som världens roligaste utmaning tidigare i år känns nu lite lätt pressande, to be honest.
Hade min vinnarskalle varit lite mindre hade den tänkt ”åh, vad kul…nu springer vi och har kul”. Men istället tänker den ”hur f*n ska jag kunna slå mitt pers på halvmaran?”, ”pallar mina semestersega ben 3 mil terräng!?” och ”ska jag göra min sämsta mil någonsin runt Hagaparken den 1 oktober?”
Hur f*n skruvar man ner kraven på sig själv och sätter upp mål som är realistiska för stunden…och hur får man ett lopp att kännas kul trots att de personliga rekordtiderna ligger utom räckhåll..?
Hej då sommarmat och mammas bullar – hej uppstyrd höstkost!
8 kommentarer
M
Vad kul, ska du också springa Tjurruset? 🙂 Vi ses i gyttjepölen 😉
Som svar på din fråga så tror jag kroppen måste få vara ur form ibland för att kunna var i form igen. Du vet ju att allt har två motsatta poler i världen; plus och minus, gott och ont, surt och salt, Gud och Djävulen (om man är religiös) och detsamma gäller med formen – ibland i och ibland ur. Det gäller bara att kunna njuta av båda lägena. Sedan har du inte en så lång väg tillbaka till formen igen när du väl börjar, din kropp svarar upp ganska snabbt gissar jag på.
oroshjärta
kram fina du,du har svaren själv….du väljer bara att ignorera dem ;)….LOVE!
Anna
Känner igen det där allt för väl & kan inte ge dig några råd just därför..
Enda sättet är väl att du gör sitt bästa, hur trist det än låter. Om du tänker på dig grymma sommar kanske kroppen automatiskt lägger in en extra växel? 🙂
Elin
Väl skrivet kloka kvinna.
pilla
Min löparkalender ser liknande ut, dock är min mara när topploppet går. Känns som det kommer bli en fartfylld höst!
frida
Så där har jag känt senaste året då jag inte har gjort jobbet för att komma i samma träningsform som året innan. det gör det lite tråkigare att träna då jag identifirerar mig med den tränade frida. men det handlar ju om jobbet jag inte gjort och därför är det bara att göra jobbet. det är varken rimligt eller rättvist att jämföra mig med mig för 1 år sedan, herregud det är ju 365 dagar sen, om inte mer!
Nej jag gör mitt bästa här utifrån mig just nu, mer kan jag inte göra. Vad skulle du säga till dina (blivande) kunder om dem ville springa milen som när dem var 30? Lyfta tunga vikter som dem gjorde förr när dem suttit på kontor senaste åren? Vad skulle du säga till den som njutit av supersommaren och låtit träningen vila för att sedan komma tillbaka mer motiverad än tidigare och med erfarenheten av att vara ”ur form”…? 🙂
kram vännen!
mikael
Intressant inlägg. Jag är inte rätt person att svara på det. Är själv oerhört inställd på att klara mina uppsatta mål. Att jag skulle vara sliten mentalt och fysiskt kan jag aldrig ursäkta mig själv med.
För mig gäller bara att vara ännu lite bättre än senast
Det är en utmaning du har framför dig och jag är övertygad att med perspektiv på tävlingarna som du genomför kommer du vara nöjd .. lite i alla fall =)
Pingback: