Upp och ner, ner och upp.

Jaha ja. Livet goes uppenbarligen on som en berg – och dalbana.

Gårdagen var helt fantastisk. Sovmorgon, storstädning och sen efterlängtat och väldigt välbehövligt heldagshäng med fina E. Avslutade med ett par glas vin hemma hos min äldsta barndomsvän där soffhäng blandades med gitarr och sång i liveform. Somnade gott och drömde sött.

Söndag. Vaknade av klockan vid 7 och susade iväg till Running Sweden/Access Rehab för utbildning med fantastiska Kattis. Har hittat en massa små, stabiliserande muskler som sover i min kropp när de egentligen borde vara vakna, och jag kan knappt vänta på att få väcka dem…och samtidigt kolla in hur det står till med saken hos mina kunder. 🙂 Fint så, bra söndag fram till 15.30.

Men. Så skulle jag då hem. Eftersom jag inte var klädd för promenad i ett iskallt (hej vinter!) Stockholm tog jag den av mig icke älskade tunnelbanan, vilket händer en sisådär två-tre gånger i månaden. Trångt, stressigt och otippat mycket folk för att vara en söndag…men jag skulle ju bara två stationer så det kändes ok. När jag klev av och skulle lägga tillbaka busskortet i min plånbok insåg jag att min plånbok inte alls låg i väskan där jag hade lagt den tre minuter tidigare. Vände och vred på allt i hela väskan men fick tillslut inse att den faktiskt var borta. Två stationer och ca 3 minuter var det som behövdes. OVÄRT. 12 år tog det trots allt för storstadsbuset att komma åt dalkullan, och efter ett par spärrningssamtal och en polisanmälan kunde jag andas ut.

Otippat lugn höll jag mig dock (vad ska jag göra åt saken liksom!?), men kände ändå att jag hade lite kokande irritation som ville ut ur kroppen. I min värld finns det inget bättre sätt att göra sig av med sån skit än att sticka ut och springa, och eftersom min misstänkt begynnande förkylning som lurade i kroppen i fredags idag är helt borta susade jag iväg runt Kungsholmen.
En stulen plånbok betyder tydligen 8 kilometer på 36:28 i min värld…smärtfritt dessutom. En varm dusch, en overkligt god varmrökt lax (som jag som tur var köpte igår) i magen och nu ett glas rött i soffan för att fira att jag har första kunden klockan 12 imorgon.
Nu tänker jag släppa den där mindre värda människan som just nu knatar runt med mina 200 spänn cash i fickan och förmodligen har slängt min fina plånbok i en papperskorg. Må du för alltid hemsökas av kräkningsframkallande dåligt samvete din jävla idiot. 

Så ja. Tack kroppen, dig kan man lita på när det kniper.