löpning

Gamla meriter

Ibland blir jag riktigt förbannad på mig själv, nästan så att jag vill ge mig själv en smäll på käften. Jag pratar om gångerna när jag ställer orimligt höga krav på mig själv och min prestationsförmåga. Det här är inget jättevanligt fenomen i mitt liv, men när det kommer till löpningen händer det mer eller mindre varje gång. Jag ska förklara.

För lite mindre än tre år sen var jag på toppen av min formkurva när det gäller min löpning, och i september 2009 brände jag av Stockholm Halvmarathon på 1 timme och 36 minuter. Ni som gillar att klocka era löprundor kommer snart att räkna ut att min snittfart per kilometer låg på 4.34, vilket verkligen inte är något kenyantempo men ändå bra för en glad amatör (som dessutom hade kört ett par klasser på Les Mills Super Saturday tidigare samma dag). 21 kilometer i 13,3 km/h är ingen dålig prestation.

Idag sprang jag 12 kilometer och landade på 57 minuter och 51 sekunder, vilket ger en kilometertid på 4.49. Det var blåsigt, visst. Det var kallt, sure. Och jag har dessutom träningsvärk i hela kroppen efter 1 mil löpning i söndags, ett dödande styrkepass i måndags och 1 mil löpning i tisdags…och jag kände mig mer som en elefant än något annat och det kändes tungt.

Så – vad vill jag säga med det här? Jo, att jag känner mig smått besviken när jag stänger av min Garmin och att jag – trots alla omständigheter – jämför min löpning med den där j*vla halvmaran för snart tre år sen! Året då jag var ledig två månader på sommaren och inte gjorde annat än sprang, solade, åt bra mat och hade gott om tid att återhämta mig eftersom jag inte jobbade alls. En mil gick lätt under 50 minuter innan frukost 4-5 dagar i veckan och ibland toppade jag det med en lättare jogg på kvällen. Däremellan – sol, vila, jordgubbar, kompiskramar och stressfria bad.

Hur kan jag för mitt liv ställa kravet på mig själv att jag ska vara lika lätt och snabb nu när jag springer 2-3 gånger i veckan, tränar styrketräning däremellan, jobbar som en liten iller och bara vilar när jag sover på natten? Kan någon förklara det för mig och också gärna leverera en medicin som botar kravet på att leva upp till gamla meriter som skrevs när verkligheten låg så långt ifrån dagens sanning som det bara är möjligt!? Anyone?

Dagens besvikelse som hade kunnat vara ett bra pass…för någon annan.

You Might Also Like

15 Comments

  • Reply
    Mela
    19 april, 2012 at 11:18

    Ingen medicin, men ändå en tanke: din sista mening ”…för någon annan.” – just där ligger ju en hel massa. Inte ett bra pass för någon annan, utan ett bra pass för dig. Just idag. Inte ett lätt pass, men ett bra! Jag tror att det där är högstmänskligt, att man jämför sig med sin toppform, alltid. Jag gör också det – men jag tror att det är viktigt att fokusera på vad man är glad och nöjd med i nuet i de lägena. För mig funkar det iallafall, när jag tänker på vad jag har, NU, så gör det ingenting att formen inte är vad den varit. Vad bryr sig en bebis om magrutor, liksom. Men, det är såklart enklare att känna så när man drar runt hemma, hänger med bebislund och gräver i trädgården, än när man tillbringar dagarna på ett gym (även fast det är fantastiskt roligt!)!

  • Reply
    M
    19 april, 2012 at 11:28

    Varför jämföra med sig själv eller de som är bättre? Jämför dig istället med dem som springer långsammare så ter sig din tid istället glimrande bra 🙂

  • Reply
    Annie Nyblom
    19 april, 2012 at 11:35

    Kanske kan klockan vara problemet… Skit i att klocka dig hela tiden. Det är klart ska du tävla (mot någon annan) måste man ju ha koll på minuter och sekunder. Annars, varför? Om inte klockan fanns, kanske du hade upplevt löprundan som bra? Det är till stor del varför jag väljer att träna med en PT, Jag har ingen aning om vilka vikter jag tar dag för dag, men jag KÄNNER och SER att det ger resultat.. 🙂

  • Reply
    Anna
    19 april, 2012 at 12:13

    Hej på dej!

    Åh, vad jag känner igen mig och då visar min Garmin sällan så snabba tider som din 🙂 Sprang på 1.37 förra året och har fortfarande svårt att tro att det var jag som genomförde loppet. Nu har jag hälsporre och kör spinning för kondisen. Samtidigt visar det väl vad som faktiskt är möjligt med hjälp av klokt genomförd träning och en skadefri kropp?
    /Anna

  • Reply
    Ann
    19 april, 2012 at 12:15

    Knepigt! Du vet ju precis varför du inte är lika snabb som för ett par år sedan, det framgår ju klart och tydligt, och därmed borde ju hjärnan fatta att den ska ta hänsyn till rådande omständigheter och liksom vara nöjd ändå. Jag är lika på sätt och vis, vill knappt springa millopp av rädsla för att inte fixa nytt PB. Men å andra sidan är jag alltid glad och nöjd så fort jag gjort nåt pass sub 5 min/km, hahaha. Du kan väl sälja tiden till mig?
    Äh, har man gjort sitt allra bästa måste man vara jävligt nöjd, så är det bara! Har man däremot maskat kan man väl få vara missnöjd emellanåt.
    Kram och ha en finfin torsdag!!

  • Reply
    annika
    19 april, 2012 at 12:26

    Känner igen känslan över att aldrig vara nöjd trots att man ”borde”. Skönt att du inte jämför dig med andra och bara dig själv i alla fall. Testa att springa en dag, ex söndag, då du sovit bra, ätit som du ska och inte tränat på 2 dagar ska du se att kroppen svarar helt annorlunda och ger en annan tid!

  • Reply
    Västgötskan
    19 april, 2012 at 17:13

    Herregud vad jag känner igen mig!!!
    Inte för att jag någonsin har hållit det tempot som du fixade på den halvmaran, men jag ställer liknande krav på mig själv varje gång jag ska springa, utefter mina egna förutsättning…..

    Jag försöker bättre mig, men det är jävligt svårt!

  • Reply
    Suzan
    19 april, 2012 at 22:24

    jag längtar tills jnär (om) ag kommer ner i dina snitthastigheter… 🙂

  • Reply
    mirijam
    20 april, 2012 at 07:55

    Jag säger som Suzan!

    Plus: hjärnan är konstig. som du själv säger, du VET ju varför det är skillnad på tiden. Jag tror också (som Annie skrev) på att plocka av sig teknikprylarna ibland och bara kuta och strunta i tid och kilometrar.

  • Reply
    Sandy
    20 april, 2012 at 13:40

    Prestationsflickorna.. Ja, jag känner precis lika dant. Faktiskt i nästan alla situationer. Och ja, jag kan också skriva att jag vill ner i dina tider, med det bryr du dig inte om, för du jämför dig med dig själv.
    Men ett sak som min kompis sa till mig en gång. Ha 1-2 pass i veckan där du springer tills du inte orkar mer, eller tills du tycker att nu är det nog. Ingen klocka, inga bestämda kilometrar. Bara avslappning!
    KRAM

  • Reply
    Josefine
    22 april, 2012 at 20:45

    Åh, det är en svår balansgång mellan att vara nöjd och pressa sig. Se det som ett mål, då vet du vart du kan nå!

  • Reply
    Karin FitnessochHälsa
    23 april, 2012 at 11:29

    För mig hade det där varit ett grymt bra pass! =)
    Man har ju lite olika nivåer och krav på sig själv…

  • Reply
    Daniel.N
    23 april, 2012 at 15:16

    Varför bli förbannad? Var glad att du forfarande är sugen att pressa dig till snabbare tider , det är tjusningen med löpning, att hela tiden vilja springa lite snabbare . För att citera kungen av uthållighet Wassberg ”smärtan.. Den skiter jag i” . Kör så det ryker .

  • Reply
    mikael
    24 april, 2012 at 13:32

    Vill man bli snabb får man träna snabbt. Du kör så mycket annat att det inte är konstigt om löpningen går lite mindre fort nu.
    Var stolt över allt det andra i din träning.

    (Jag själv har enorma krav på mig själv. Men det är lättare att säga hur andra ska tänka. Därmed inte sagt att jag resonerar så till mig själv)

  • Reply
    Håkan T
    11 maj, 2012 at 15:10

    Det är självklart att man jämför sig själv med det bästa man någonsin presterat! Det gör vi väl alla? Men jag tror som Mikael säger att om du vill springa så fort igen får du försöka prioritera om träningen. Allt går med planering! Men frågan är om du vill lägga ner så mycket tid på löpningen? Det finns ju så mycket annat roligt att träna också!

  • Leave a Reply