You raise me up…

Nej, mina vänner…jag har inte dött. Jag har inte heller rest till andra sidan jorden eller försvunnit spårlöst. Jag har bara haft ett litet (well, ganska stort…) break från min blogg och bara fokuserat på mitt ”riktiga” liv. Har noll koll på vad ni alla har haft för er under några veckor och har än mindre hunnit skriva något själv. Tack för kommentarer och mail om att ni saknar mig…det värmer.

Tre veckor(!) har passerat och jag har en hel del kul (förutom the usual jobb och träning) att titta tillbaka på i form av kvalitetstid med vänner och familj, biosmygpremiär (filmen Cockpit med Jonas Karlsson – riktigt kul!) på nya fina Rigoletto, kokosfest med bästa Holistic, Gröna Lunds-premiär, en magisk konsert med Ryan Adams i sällskap av fina E, Run4Fun där en kund gjorde mig superstolt och tog sig runt en mil för första gången i sitt liv! Ja, och en smått sömnlös boyband-resa till Malmö och Oslo för att se barndomsidolerna NKOTB och Backstreet Boys på samma scen…för femte gången sedan i somras. Mycket kul och liiite för korta dygn kan jag konstatera, och jag skulle faktiskt behöva ett par dagars semester och bara ligga platt på marken och vila nu.

Men…även om jag är tillbaka här, är jag det knappt i den riktiga världen. Med nya väskor packade sitter jag nämligen nu på ett tåg norrut. Helgen bjuder på lite äventyr som innebär ingen vila what so ever. Jag ska återuppleva vandringseuforin jag kände för drygt två år sen, om än i en lightversion. 75-80 km på två dagar med en kär vän står på menyn och jag ska njuta av varje steg…återkommer snart och berättar hur och varför.

Är ni fortfarande med mig?

Ganska happy Helena under ett möte med en av idolerna – Jon Knight i NKOTB.