Hej pannben, hej då huvudvärk!

Jag har dragits med en envis huvudvärk i ett par dagar nu. Eftersom jag aldrig har huvudvärk har det varit minst sagt besvärande och irriterande, och jag har känt mig smått handikappad av känslan av att ha en järnkula som har rullat omkring i skallen. Igår orkade jag inte ens träna, ville bara hem och sova efter jobbet och det var också vad jag gjorde. Imorse kändes det som tur var mycket bättre så ett lättare löppass kändes som en bra plan.

När jag smått motvilligt (jodå, lite huvudvärk låg allt där och smög fortfarande…) klev upp på löpbandet på jobbet hade jag 5 kilometer i huvudet. 5 kilometer i prattempo med lugn musik och sen kanske några styrkeövningar efter det. Konstigt nog kändes benen löjligt lätta och prattempot låg visst någonstans runt 4.45/km(!)…kroppen kändes starkare än på länge så jag tassade på och bestämde mig för att göra det tills det blev tråkigt. Vid 9,5 kilometer kom en kollega in och undrade vad jag höll på med, erbjöd sig att hämta vatten och jag hörde mig själv säga att ”nej då, jag har bara 5,5 kilometer kvar, tack ändå”. Tydligen hade mitt undermedvetna(?) bestämt längden på passet utan att säga till mig.

Sagt och gjort. 15 kilometer blev det, och när jag klev av var huvudvärken helt borta (still is!), benen knappt trötta och pulsen lägre än jag hade trott. Skumt, varför går det alltid som bäst att träna när man är som minst taggad?