Vinst.

Det finns dagar när jag inte är det minsta sugen på att träna det jag har planerat…eller träna alls faktiskt. Idag var en sådan dag. Seg när jag vaknade, kolsvart utanför fönstret och jag ville mest krypa tillbaka ner under täcket och inte gå upp på ett par timmar. Inte ens min goda frukost och en kopp kaffe kickade igång mig, och jag tänkte in i det sista att jag skulle stryka dagens långpass och bara skita i allting.

I det här läget är det bara att bestämma sig. Stanna hemma och tappa träningspasset eller ta chansen att övervinna sig själv och bevisa att man är starkare än sin svagaste länk. Så jag stack iväg, efter många om och men och en sväng med dammsugaren, med busskortet i fickan och tänkte att jag kunde få ångra mig när som helst och hoppa på närmaste kommunala färdmedel hem.

Men det blev ingen buss eller tunnelbana. Min runda landade istället i 20,2 kilometer till fots på otippat pigga ben, och ett kvitto på att viljan finns där trots att jag verkligen inte tror det ibland. Glad i både kropp och knopp och halva söndagen kvar att göra det jag helst av allt ville när jag vaknade – vila. Nu gör jag det dock lite starkare än imorse.

Helena (hjärta) endorfiner = sant.