Fighters high

Jag vaknade imorse med  BODYCOMBAT™-träningsvärk. Ömmande axlar, ett trasigt bröstryggsparti och en diffus smärta i magmusklerna. Rumpan känns lite trött och armarna är inte de snabbaste direkt. Det var över ett halvår sen jag körde en klass, men igår kände jag att det var dags att göra comeback. Jag har haft huvudet fullt och jag vet av erfarenhet att det brukar vara en förvånansvärt rejäl omstartare för hjärnan att få stå och slåss med luften i en timme. Annicas klass på SATS St Eriksbron ligger perfekt klockan 19 på onsdagar, lagom efter att sommarsolen har svalnat lite och faktumet att jag gillar Annica som person gjorde det ännu enklare att välja.

Det är ju lite speciellt det här med gruppträning, det beror så otroligt mycket på instruktören hur bra eller dåligt passet ska bli och en dålig instruktör kan nästan förstöra hela timmen och få den att kännas helt meningslös (Sara går in lite på detta i sin senaste pod som hon har gjort tillsammans med Strongday-Annika). Just kombinationen BODYCOMBAT™ och kvinnliga instruktörer är dessutom lite extra speciellt eftersom det hos vissa verkar finnas någon press att klistra på sig någon typ av stenhård attityd som bara blir oäkta och fånig.
Det var första gången jag tog en klass för Annica, och som tur var hade hon inte det där behovet av att bli någon annan. Hon var bara avslappnad, jävligt peppande och sådär genomsvettig och bra som en instruktör ska vara, och kan nu sälla sig till den lilla skaran av – enligt mig – bra kvinnliga BODYCOMBAT™-instruktörer tillsammans med Soffan och Elin.

Stämningen på golvet var härlig och alla (bl.a. gränslöst imponerande Emma och José) såg ut att kämpa och svettas minst lika mycket som jag. När jag promenerade hem efter klassen kände jag mig rebootad i huvudet, två kilo lättare p.g.a. vätskebrist och fast besluten om att jag ska göra det där lite oftare. Det är ju så fantastiskt skönt att få slåss lite ibland!

Jag och Annica i en tidigare fight…