Vilse

Vaknade av mig själv strax innan 7, tog en kopp kaffe, läste om Saras sköna träningspass igår och snörade sen på mig löparskorna för att ge mig iväg på min sköna sju kilometer långa morgonrunda. Solen var redan varm, luften klar efter nattens regn och efter en kilometer stannade jag till för att titta på ett rådjur med en unge som kan vara det sötaste jag har sett på hela sommaren.

Efter en halvmil kände jag mig ovanligt pigg så jag bestämde mig för att dryga ut rundan och sikta på en mil istället. Svängde av där jag har sprungit ett par gånger tidigare, sedan in på en väg där jag inte har varit på många år och slutligen in på en skogsväg där jag aldrig någonsin har satt min fot. Skogsvägen visade sig mynna ut i någon typ av mountainbike-stig som inte var gjord för mina tunna asfaltsskor, så jag tvärsvängde åt vänster och försökte ta mig tillbaka ut från skogen igen. En kilometer och några väldigt smala och snåriga stigar senare var jag vid samma punkt där jag sprang in i skogen, men med ett par mycket blötare fötter. Bra att veta var jag inte ska springa nästa gång jag ska ut på en skön morgonrunda.

En dryg mil blev det hur som helst, precis som planerat, och när jag stängde av klockan var jag vid foten av stans jobbigaste backe där jag bestämde mig för att fartleka den sista biten hem. Full fart från en lyktstolpe till en annan, gåvila till nästa och sedan full fart igen. Pulsen rusade, magen kurrade och svetten forsade i sommarmorgonsvärmen. Småjoggade den lilla flacka biten på 400 meter, sedan spurtade jag den sista backen upp till brevlådan där morgontidningen väntade. Hur ska jag kunna vara utan dessa morgnar?

Blöta.