livet är nu,  Okategoriserade,  resor,  utmaningar

Kili, here I come…äntligen.

11 augusti, 2014 /

Jag har en världskarta på väggen i min lilla etta. Alla länder och städer jag har besökt är markerad med en nål, och varje gång jag får sätta dit en ny känner jag att jag har gjort en fullständigt ovärderlig investering i mig själv och mitt liv. Det finns inget som får mig att leva så mycket som när jag reser…känslan innan, planeringen, pirret på flygplatsen, resan, att få landa på okänd mark och se nya platser och få möta människor med helt andra bakgrunder och livsöden. Insupa nya miljöer, samla intryck i den mentala boxen med minnen…och inte att förglömma – uppskatta mitt hem lite extra när jag kommer tillbaka till Stockholm. Jag lägger en stor del av mina pengar på att se världen och väldigt lite på meningslösa prylar, take away-latte och glossiga månadsmagasin.

En och annan nål har flyttat in på min vägg. Europa är hyfsat välfyllt. USA och Canada är nålat både på väst – och östkusten. En hel del plaster i Kina och Hong Kong. Thailand. Mexico. Indonesien. Cuba. Ecuador.
Det finns dock en världsdel som jag har drömt länge om – sedan jag var ganska liten – men som hittills är i stort sett obesökt bortsett från ett par solsemestrar i den nordligaste delen med min bästa vän, men det räknas knappt med tanke på vad jordens näst största världsdel egentligen har att erbjuda. Det är liksom mer än hotellpooler, restauranger med svenska menyer och strandraggare som gör allt för att få kontakt. Jag pratar om Afrika. 

I många, många år har jag drömt om att få åka på safari och titta på alla fantastiska djur som jag bara har sett på tv och i värsta fall på zoo. Elefanter. Zebror. Flodhästar. Lejon…alltså, LEJON. På senare år, efter att det tog skruv i mitt huvud och jag korsade Spanien till fots, har jag parallellt närt en annan dröm i samma världsdel – Kilimanjaro. Jag är väldigt höjdrädd, men tanken på att Afrikas högsta (och världens högsta fristående) berg är det enda av världens sju högsta toppar – 5895 meter – där man slipper klättra har med åren gjort mig mer och mer nyfiken. Berget (den utslocknade vulkanen) har dessutom en helt fantastisk natur, som sträcker sig från regnskog till glaciär, och efter att ha sett en kollegas bilder på soluppgången från toppen för ett par år sedan har jag inte kunnat släppa tanken. Utmaningen i det hela – att bestiga ett av världens högsta berg – har pirrat till i magen varje gång jag har tänkt på det.

Söndagen efter midsommar var jag och mamma en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en stor BMW X3, och det var droppen efter ett år med sjukdom i familjen och otaliga tankar över att livet är här och nu…och dagen efter bokade jag resan.
Den 14:e september går flyget från Arlanda via Addis Ababa till Kilimanjaros lilla flygplats, och tidigt på morgonen den 20:e september – på min 35-årsdag – går jag efter några dagars svett, tunn luft och tältsömn upp på Uhuru Peak – den högsta toppen i Afrika. Ett par dagar senare fokuserar jag om för tre dagars safari som jag har längtat efter i 30 år. Det flyger tusen fjärilar i min mage redan nu, och jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att vara om en månad.

Livet är nu.

IMG_0830

IMG_0829

Du kanske också gillar

Mina önskningar för 2017

1 januari, 2017

15 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.