Ett förlåt och en race report

Ja, förlåt för att jag lyser med min frånvaro här. Det har varit lite mycket runt mig ett tag och jag har inte riktigt haft tid för vissa saker jag tycker om att göra…skriva blogginlägg t.ex. Nu har dock saker och ting lugnat ner sig lite och jag känner att skrivinspirationen är tillbaka. Det har hänt en del sen sist – jag har sprungit Women’s Health Halvmarathon, varit i Krakow (underbar stad!) och återigen sett en av mina stora idoler och jag har (delvis) nytt jobb!
Halvmaran är väl det som är mest intressant i träningsbloggssammanhang (för det är väl fortfarande en sådan jag driver..?), så en sju dagars försenad race report kanske kan vara på sin plats? Håll till godo:

25 april. Jag vaknar med oron att min fot ska göra lika ont som den gjorde några dagar innan – en känsla av att hela hälen hade spruckit i småbitar (oh well, en viss överdrift men ni förstår ungefär känslan). Min ängel David på Löparakuten fixade dock såklart (återigen) biffen eftersom hälen inte alls var trasig utan en nerv som försörjer halva underbenet och foten satt rejält fast ganska rejält i ländryggen. Nervsystemet alltså…inte helt lätt att förstå sig på och jag är glad att det finns andra i min närhet som gör det.
Foten kändes av en aning och jag övervägde hela morgonen fram tills jag stod ombytt innanför dörren om jag skulle springa eller inte. Hade dock Davids ord ekande i mitt huvud – ”starta om du känner dig ok men lova att kliva av om du får för ont” – så jag åkte ut till Gärdet. Trots allt var det ju för flickors rättigheter och mot barnäktenskap jag skulle springa, inte för min egen skull.

Vädret var helt perfekt för löpning i mina ögon – ensiffriga plusgrader och mulet. Solen brukar inte vara min bästa vän när jag ska springa lopp så jag var glad över att frysa lite när jag hade tagit av mig mina överdragskläder. Vinden kanske var i kallaste och blåsigaste laget, men hellre det än gassande sol. Kramades lite med Sofie (som agerade springande reporter tillsammans med sin syster) och Anna-Lena och mötte sen Pernilla i startfållan. Det är alltid en skön känsla att träffa lite kända ansikten innan man ska starta!

När startskottet för oss i första startgrupp går är min enda tanke att jag ska lägga mig i ett behagligt tempo där jag utan större problem kan ligga i 21,1 kilometer utan att ta ut mig fullständigt, men samtidigt få en liten utmaning och inte såsa som om det vore ett träningspass. Fokus ligger helt och hållet på maran om en dryg månad så jag vill inte ta ut mig redan nu, framför allt inte mentalt. Jag vet hur mycket energi det kostar för mig att maxa en halvmara, så jag bestämmer mig för att lägga mig i 4.45-tempo och ligga kvar där.

Banan går först ut på Östermalm i 4 kilometer innan den svänger ut på Djurgården för två varv. Det är inte särskilt mycket folk ute och hejar, klockan är trots allt ”bara” 11 på en lördag och vädret är inte optimalt för att vara utomhus och titta på ett lopp. Hade jag vetat att den trenden skulle hålla i sig i 21,1 kilometer vet jag faktiskt inte om jag hade fortsatt att springa.
Vid Djurgårdsbron står en aning mer människor, men det är inget vidare drag längs banan precis. Fram mot 5-kilometerspasseringen friskar vinden i åt fel håll (läs: motvind) och jag förstår att den här lördagen kanske inte kommer att gå till lopphistorien som den mest positiva upplevelsen. Jag vet dock att min egen lilla hejarklack ska stå här någonstans, och när jag ser henne (tack Malin!) blir jag väldigt glad och känner att jag ju faktiskt har en massa energi kvar. Det är 16 kilometer kvar och det är ju inte så jäkla långt.

Om det var lite publik i stan är det i det närmaste ingen publik ute på Djurgården. Det är ganska kallt ute och det är inte särskilt många ute. Vid Gröna Lund står folk och köar för premiäröppningen och vid Skansen är det självklart lite folk, men i övrigt…nja. Jag springer i en liten klunga med 3-4 andra tjejer, en av dem med sådan tung andning att jag tror att hon ska krokna i nästa backkrön hela tiden. Jag känner att jag själv blir trött av att höra hur tungt hon har det så jag blir faktiskt glad när hon tillslut hamnar en bit bakom mig och tillslut hamnar så långt bak att jag inte kan höra henne längre. I övrigt är det verkligen tyst längs banan, jag ser och hör inte särskilt mycket underhållning och publiken är nästan lika med noll. En mil passeras strax över 47 minuter och jag känner mig fortfarande hyfsat pigg.

Djurgården är min hemmaplan när det kommer till löpning, mitt jobb ligger väldigt nära så jag har sprungit otaliga pass därute. Jag känner att det är positivt i det här fallet, jag vet exakt var alla backar finns och var de flacka partierna finns där jag kan trycka på lite extra. När jag passerar Plan Sveriges musikdunkande (tack!) portal och blir lite extra påhejad vet jag därför att det bara är en halv kilometer kvar till den första varvningen, och därmed är det bara drygt 8 kilometer kvar till målgång. Piece of cake!

Att passera målet när man inte får gå i mål är inte min favorit. 8 kilometer är inte långt, men just där och då hade det varit skönare att bara få svänga in och avsluta loppet. Kroppen känns ganska pigg men det är liksom inte särskilt kul att springa. Det blåser ganska kallt, motvind hela tiden och publiken lyser fortfarande med sin frånvaro. Min klocka börjar pipa för kilometerpassering 100-200 meter innan kilometermarkeringarna och jag förstår att jag i vanlig ordning har sprungit lite slalom i början när startfältet var lite trängre. Nu är det dock inte särskilt trångt, faktum är att jag nästan känner mig ensam längs vägen, nästan som att jag är ute och tränar med en nummerlapp på bröstet. Skum känsla.

Min hejarklack står kvar på nästan samma ställe det här varvet men den här gången är jag märkbart tröttare. Hon har ställt sig i en backe strax efter 15-kilometersskylten och det är precis i den som min puls peakar under loppet och når upp över 90% av max. Vi kör trots min höga puls high five (det ger alltid extra energi!) och jag vet ju att det här var den sista jobbiga backen innan målgång (fördelen med två varv på samma bana!). Nu är det bara 6 kilometer kvar och det är bara att beta av det. Jag har hållit ett jämnt tempo sedan start och det känns verkligen inte som någon omöjlighet att hålla hela vägen in i mål. Det är behagligt ansträngande och jag springer på.

Hade det inte varit för funktionärerna som är de bästa (och enda) supportrarna längs banan, och den snälla spårvagnschauffören som ropade ”heja heja” ut i högtalarna utanpå tåget hade jag nog brutit ihop av tristess. Varför är det ingen ute och hejar!? Jag springer stora delar i stort sett ensam och när från 15 kilometer och framåt vill jag bara gå i mål. Det är sjukt tråkigt att springa och jag ber till löparguden att det är fler som hittar ut den 30 maj, annars vet jag inte vad jag tar mig till. Jag passerar 19 kilometer, jag inser att jag kanske kan få en tid under 1.40 trots att jag skulle ta det ganska lugnt och jag inser också att jag är på väg att åka på mitt livs första smärtsamma håll. Det känns som om någon plötsligt sticker en kniv strax under bröstkorgen på min högra sida, och där sitter den till målgången. Skönt? Nej. Glad över att det inte kom tidigare? Gissa.

Vid 20 kilometer känner jag bara ett stort YES att det snart är över. Jag har faktiskt inte varit med om maken till tråkigt lopp, och om det beror på motvinden, ensamhetskänslan längs vägen eller avsaknaden av publik vet jag inte, men det är förmodligen en mix av allt det. Plan-portalen passeras igen, jag får en high five av Andreas på Plan och sen släpper jag benen nedför den sista backen mot mål. Här är det äntligen lite publik, men det är ytterst sparsamt och jag hör inte många hejarop. Det enda jag ser är målet och det enda jag vill är att dricka vatten och åka hem och ta en dusch. Kroppen är ganska trött men framför allt är min hjärna så uttråkad. Jag springer på ganska bra, sista kilometern går snabbast av alla 21 och målet passeras på 1.40.31. Trots att jag skulle ta det lugnt och faktiskt tog det ganska lugnt är det min tredje snabbaste halvmara någonsin och ska jag lita på min V800 (och det gör jag ju alltid) gick halvmarapasseringen på strax under 1.40. Bra besked inför den 30 maj!

Efter målgång hälsar jag på coach Szalkai som för dagen agerar funktionär, halsar en halvliter vatten och kramar sen min lilla hejarklack. 10 minuter senare skickar Jenny in mig i web-tv-studion och jag pratar kött, motvind och funktionärer med Marie och Jojje en stund. Jag är nöjd med min insats, över att foten inte gjorde ont en enda sekund och ser verkligen fram emot att snart få ta mig an vårens stora kraftprov. Utan motvind och med en massa publik såklart, som sig bör.