Ultravasaläger med Buud och Breistrand

Jag har ju råkat anmäla mig till UltraVasan90 i år. Det innebär att jag ska springa 9 mil mellan Sälen och Mora den 20 augusti, en utmaning som jag med skräckblandad förtjusning ser fram emot. Startplatserna släpptes på min födelsedag i höstas och det kändes som ett tecken på att det var dags att testa. För tre år sedan (året innan UltraVasan föddes) testade jag sträckan på två dagar (47 km + 43 km) med övernattning i Evertsberg. När jag äntligen sprang in under målportalen i Mora tänkte jag: aldrig mer.

Mycket har jag kvar att lära mig om mig själv, men en sak som jag har väldigt klart för mig är att man aldrig ska säga aldrig när det gäller mig. ”Aldrig mer” höll sig i lite drygt tre år, fram till igår. För ett tag sen fick jag nämligen nys om att ultrakungen Jonas Buud och Vasalopps-coachen Håkon Breistrand skulle anordna ett Ultravasaläger med löpning mellan Sälen och Mora. På två dagar. Med övernattning i Evertsberg. Sommaren 2013 all over again, men denna gång i uppstyrd form med världens bästa ultralöpare och med sällskap. Vem säger nej till det!?

Igår morse drog vi iväg till Sälen och klockan 11 satte vi fart mot Evertsberg. Gassande sol och alldeles för varmt. Jag sprang och snicksnackade med Kajsa Berg uppför den första backen och upptäckte alldeles försent att det gick (för mig) onödigt snabbt. Jag släppte iväg Kajsa, Buud och ett par andra löpare som hade bråttom uppför backen och insåg att jag nog skulle ta det lite lugnt med tanke på att 47 kilometer väntade.

Dagen blev ett pannbensbygge utan dess like. Kroppen kokade av den gassande solen. Jag tryckte i mig för lite energi. Jag snubblade och skrubbade upp mina knän. Det kryllade av bromsar. Mina fötter pulserade av värmen. Jag blev en riktig jävla gnällkärring när Risbergs-backarna blev mig övermäktiga och Håkon gjorde allt för att dra mig uppför. Sträckan fram till lunchen i Mångsbodarna efter 23,5 kilometer kändes helt ok men resten…nej. Det var +27 grader i skuggan när vi äntligen kom fram till Evertsberg och jag var knäckt. Jag bävade, minst sagt, inför dagens avslutande 43 kilometer.

Det finns dock inget som inte en stund i skuggan, en massa iskallt vatten, några nävar chips och en sval dusch kan råda bot på. Lägg till en stor och god middag, Buuds äppelpaj och två grymma föreläsningar och jag kröp ner i sängen med en helt annan känsla än jag hade när jag stapplade in till Evertsberg.

Efter en natts sömn i den svala källaren på vandrarhemmet i Evertsberg och en gigantisk frukost trampade jag igång benen strax innan 9 imorse. Siktet var inställt på Mora och psyket glatt och starkt. Jag öppnade i ett långsammare tempo och bestämde mig för att njuta av dagen istället för att lida som igår. Efter 5-6 kilometer blev jag omsprungen av Buud, Kajsa, Breistrand och en tatuerad löpar-demon från Småland. Jag vinkade hej då och insåg att jag inte skulle se dem innan jag kom till Mora.

Jag var smart idag. Efter alla ultra-tips jag fick igår kväll försökte jag hålla ett jämnt och fint tempo, jag gick i alla brantare uppförsbackar och fyllde på med energi minst varje timme. Den första påfyllningen efter frukost kändes inte alls motiverad eftersom jag fortfarande var mätt, men ack så briljant. Hela min dag idag blev helt annorlunda p.g.a. energiintaget och den lugna öppningen. Och vädret. Jag älskar moln!

Mina fötter ömmade lite den sista halvmilen men bortsett från det kände jag mig oförskämt pigg och fräsch. Jag grät inte på upploppet in i mål som för tre år sedan och jag behövde inte krascha på gräsmattan utanför Vasaloppets Hus. Min älskade mamma stod och tog emot mig i målet, hon hade med sig iskallt vatten och jag blev återigen påmind om varför jag älskar henne.

Jag gjorde det. Igen. Varenda ställe på kroppen som gjorde ont för tre år sedan när jag stod här kändes inte av idag. Ländryggen var fortfarande pigg och stark (jämfört med förra årets ilande smärta). Låren näst intill oberörda(?). Vaderna bar mig. Hela kroppen kändes förstärkt med pansar. Om det är mina 3000 kilometer med ryggsäck som har gjort det kan jag inte svara på, men något har gjort mig starkare och en sak är säker: jag är redo att ta mig an UltraVasan90 om 25 dagar. Mer redo och mer respektfull än någonsin. 9 mil är jävligt långt.