Att ändra sina planer (och överleva ändå)

Jag har väldigt svårt för att göra saker som inte känns rätt. Vi måste prata om det. Om att göra saker som känns rätt i magen och den sensitiva hjärteroten. Det handlar om allt här i livet. Nu ska ju det här dock föreställa någon typ av hälso – och träningsblogg, så jag vill främst prata om att inte hoppa på och stressa upp sig över en massa fysiska utmaningar som inte känns rätt. Om att inte göra saker för att ”man ska”, för att ”alla andra” gör det eller för att du har sagt det på Facebook. Om att ha planer och att kunna ändra dem. Om att slow down, backa tillbaka och känna efter vad du själv vill.

I helgen gick vackra Höga Kusten Trail av stapeln – 43 kilometer genom en natur som har fått mig att tappa andan. Ända sedan jag förälskade mig i Skuleskogen med omnejd förra våren har jag sett fram emot att komma tillbaka och springa loppet. Jag lyckades få en startplats och som jag har längtat!
Men så kom frågan om jag ville coacha Team Mora One och köra ett testlopp med dem i årets Ultravasan 90. Loppet skulle gå endast två veckor innan Höga Kusten Trail, och jag insåg att jag gamblade om jag tackade ja. Men jag kunde inte låta bli. Hjärtat slog en liten frivolt när jag fick frågan. Att få visa upp mitt Dalarna och leda ett helt team mellan Sälen och Mora gick inte att tacka nej till. Så för knappt tre veckor sedan körde jag de där 9 milen enligt plan i gå-lunka-löp-style och kom i mål på dryga 16 timmar. En av mina bästa loppupplevelser någonsin!

För en vecka sen, bara två dagar innan resan upp till Höga Kusten och härliga Friluftsbyn skulle ske, kände jag alltför starkt att kroppen inte ville. Ni vet, den där känslan i magen som inte går att ta miste på. Att bara få två veckors återhämtning efter 90 kilometer var – som befarat – alldeles för lite. Det kändes i hela kroppen. De kortare löppassen under veckan hade gått långt över förväntan, men bara tanken på att kämpa mig igenom 43 kilometer teknisk trail gjorde mig helt slut. Hur skulle benen orka, och hur skulle jag mentalt kunna förmå mig själv att ta mig igenom loppet med redan sega ben? Till och med att gå hela loppet kändes chanslöst. Jag orkade inte. Beslutet var inte lätt att ta, men efter mycket velande och funderande fram och tillbaka bestämde jag mig för att stå över loppet jag hade längtat så mycket efter. Jag ville ju så gärna, men jag fick inse att hjärtat hade bankat hårdare för något annat och nu fick jag ta konsekvenserna. Dessutom har en annan dröm besannats i form av en startplats i ett marathon jag har velat springa i så många år…ett marathon som går första veckan i november. Det är inte långt kvar dit, och jag vill inte äventyra det och riskera att dra på mig någon fysisk skavank som sätter stopp för den starten. Det var bara att inse faktum. När beslutet äntligen var taget spred sig ett lugn i kroppen. Ett lugn och en känsla av att det är ok att ändra sina planer. ”Du behöver inte vara med överallt” som mamma brukar säga.

I träningsbranschen, där jag arbetar och även rör mig på fritiden, ser jag tyvärr alldeles för ofta motsatsen. Alltför många styrs av press utifrån, förväntningar och (van)föreställningar om vad alla andra tycker och tänker om oss. Alltför många följer inte sitt eget hjärta, sin egen vilja och de låter bli att lyssna på sin ärliga magkänsla. De hoppar på lopp de inte är redo för, utsätter sig själva för onödig stress och mår på riktigt dåligt över något som borde vara lustfyllt och spännande! Det gör mig så ledsen att se, för jag har själv varit där och vet hur dåligt man kan må av det. Jag har själv gjort saker som jag tror har förväntats av mig, och alltför många gånger tystat ner mitt hjärta och magen som skrikit sig hes för att få mig att bara gå hem och lägga mig på soffan istället. Det handlar inte bara om fysisk prestation utan även om sociala aktiviteter. ”Alla” ska dit, då är det klart att jag ska dit också. ”Alla” springer ju lopp, då ska väl jag också göra det? ”Alla” ska ut och ta ett glas vin efter jobbet, det finns ju inte på världskartan att jag åker hem då. Nu har jag ju skrivit på min blogg att jag ska springa det här loppet, jag kan ju inte dra mig ur nu!? Vanföreställningar som jag kan skratta åt nu, men där och då blir det en enorm stress som är väldigt utmattande på sikt. Särskilt för mig som är närmare 80% introvert, men det är ett inlägg för sig.

Som tur är blir man oftast klokare med åldern. I mitt fall har all tid jag spenderat i min ensamhet i tystnad – längs pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela, på väg upp på toppen av Kilimanjaro och i mina leriga vandringskängor genom Nya Zeeland – gjort att jag har hittat mitt hjärta. Jag har haft tid att komma fram till vad jag verkligen uppskattar och vad som inte betyder någonting alls. Noll. Zero. Nada. Jag har insett att människor som stressar och pressar mig på ett negativt sätt inte passar in i mitt liv. Att magkänslan alltid får styra och att livet är för kort för att slösa bort på saker jag inte vill. What’s the point, liksom?

Det är många som tycker att man ska bita ihop när man är vuxen, att man ska finna sig i situationer och inse att livet inte är så jävla lätt. Kämpa lite nu! Jag håller inte med. Varför ska vi göra livet svårare än det faktiskt är, när vi bor i ett av världens mest välbärgade länder och har alla möjligheter att göra något fint av det? Det handlar inte om pengar och att ha råd att göra allt eller köpa allt vi pekar på, det handlar om att vi är fria att göra vad vi vill med vår egen tid här på jorden. De mest värdefulla stunderna för mig i mitt liv har varit helt gratis.
Som Miranda – ”jägerskan på fjället” – sa i Kalle Zackaris program ”Kalles sex liv” igår: ”man ska leva nu, för man är död jävligt länge”. Kanske är det där loppet du inte är så jävla sugen på att springa så viktigt egentligen? Gör du det verkligen för att du vill eller gör du det för att ”alla andra” gör det? Prova att verkligen lyssna inåt och ändra dina planer ibland. Hade jag fortsatt att göra som alla andra hade mitt liv varit så vansinnigt mycket fattigare nu. Jag känner en oändlig tacksamhet över att jag har vågat lyssna inåt. Tagit mina egna, mer eller mindre logiska, beslut. Trampat min egen stig, utan att trampa någon annan på tårna. Firat födelsedag på Afrikas högsta berg istället för på Stureplan. Sprungit bergslopp i Italien istället för att köpa ett par svindyra skor (men köp de där skorna för sjutton om du tycker att de är viktiga i ditt liv!). Ändrat mina planer för att lägga mig raklång på soffan. Försökt att omfamna den korta tiden jag har här på jorden.

Vi vet inte när det är över. Just därför tackade jag ja till att åka till New York i november för att äntligen(!!!) springa TCS New York City Marathon! Trots att jag inte skulle springa fler långa asfaltslopp. Eller ens springa några fler långlopp alls i år. Man får nämligen ändra sig.