5 dagar kvar…

Maratonnerverna börjar göra sig ordentligt påminda nu…om fem dygn har jag nog precis duschat på stela ben efter 42,2 kilometer smärtfri löpning runt min hemstad och är på väg att äta middag med min familj. Jag ser framför mig hur det längs vägen har varit ganska svalt väder och växlande molnighet (även om vissa prognoser varnar för ihållande regn), jag har haft kul hela vägen och korsat mållinjen på en tid jag är nöjd med (jag har i vanlig ordning tre olika mål – en skamgräns, en önsketid och en superdupermegadrömtid).

Många påminner mig om det faktiskt är dags nu i helgen, frågar om jag är laddad och om jag är i bra form? De senaste veckorna när jag har haft löpträning med en grupp nybörjartjejer inne på Stadion har jag fått puls varenda gång…så ja, jag är laddad. Formen? Oh well…hade maran gått för en månad sen hade jag svarat: hur bra som helst! Nu blir mitt svar något annorlunda: hur bra som helst, tror jag.

För en månad sen, strax innan Womens Health Halvmarathon, fick jag en låsning i ländryggen vilket resulterade i en extremt oskön smärta i vänster fot. En nerv var rejält i kläm och David fixade såklart till det, men låsningen kom tillbaka för ett par veckor sen och smärtan flyttade sig till höger ben…faktiskt så illa att jag haltade när jag gick förra helgen. Där och då trodde jag att maran var helt körd.
Men vila, vila och åter vila från löpningen har fått min kropp på benen igen. Jag sprang igår min första runda på 10 dagar, och även om det inte är helt optimalt att springa så lite under den sista tiden inför loppet så är jag överlycklig över att jag kan springa smärtfritt igen. Det gick inte snabbt och kroppen kändes som en mindre blyklump, men det hinner jag förhoppningsvis ändra på under de dagar som är kvar. Jag stressar inte upp mig över de pass jag har missat utan tänker istället att vilan bara har gjort min kropp gott…kanske hade jag istället varit sliten i kroppen på lördag om jag hade sprungit enligt mitt program de två senaste veckorna? Jag vet inte.

Jag analyserar inte utan förlitar mig istället enbart på de drygt 73 milen jag har sprungit på träning sedan i december, på mitt pannben av stål och på att min kropp återigen ska göra något som knappt jag själv har trott är möjligt…den har gjort det förr och kan med all säkerhet göra det igen!

800 km vandring – 90 km löpning – bestigning av Kilimanjaro

Hur mår ni andra som ska springa – är ni laddade!?