>Löparendorfiner…äntligen!

>Min plan efter jobbet idag var att kliva in på gymmet och köra ett skönt styrkepass. Under dagen när jag tittade ut på gatan insåg jag dock att folk blev mer och mer lättklädda, och när kunderna började prata om sommarvärme ute så kändes det sådär kul att stanna inomhus…
Först blev jag lite frustrerad – vad skulle jag kunna träna utomhus med min fortfarande ganska trasiga kropp? Löpning var ju bara att glömma, det gjorde ju ont efter 10 minuter sist. Promenad är ingen träning för mig och ett utomhusgym lär ju inte ha öppnats sen sist jag kollade. Träna med min kroppsvikt i en skogsdunge hade jag inte heller någon som helst lust med…
Löparsuget började sätta in rejält, och tanken slog mig att det kanske kanske skulle gå ändå? Bara jogga ett par kilometer, få lite sol på näsan och sen komma tillbaka till jobbet och köra mitt pass.i..om jag lovar mig själv att sluta springa vid första tecken på smärta..?

Sagt och gjort. När avlösningen kom drog jag på mig löparskorna och stack iväg. Riktig sommarvärme och kroppen kändes oväntat lätt! Sprang ut mot Djurgården och planerade att ta en lagom lång runda bland alla småvägar, kanske runt halva ön. Efter ett par kilometer längs vattnet kände jag dock att jag inte hade någon som helst lust att bege mig inåt, det var riktigt varmt i luften och det enda sättet att få lite svalka var att hålla sig längs kanten…så jag fortsatte. Djurgården är stor, större än jag kom ihåg. Det kändes som om vägen aldrig skulle ta slut, men det gjorde inget, för benen ville aldrig sluta springa. Bra musik i öronen, mycket folk att titta på och tiden fullkomligt rann iväg. Knät ömmade lite, men inte alls någon fara och ingen anledning att stanna.
När jag kom tillbaka upptäckte jag att jag hade varit ute i 1 h 10 min, och när jag mätte rundan på jogg.se visade det sig att jag hade sprungit hela 13 km! Men en snittfart på 5.30 min/km satte jag inget personligt hastighetsrekord direkt, men jag kunde ju lugnt konstatera att min tänkta uppvärmningsrunda snarare blev ett ”riktigt” löppass, så några snabba magövningar och en lång stretch fick räcka som avslutning.

Underbart att få känna lyckan i kroppen igen efter 7 veckors löparvila, och skönt att mina ben och fötter äntligen börjar hämta sig på riktigt. Lite ont i höger knä nu, men det känns inte som någon större fara.
Avslutade dagen med en vansinnigt inkokt lax och färskpotatis med söta Marie på en uteservering i solen… Kan en vecka börja mycket bättre?