Ultravasan 90 2016 – the story (part II)

Ultravasans bana börjar med att följa vägen där Cykelvasan går, d.v.s. ca. 3 kilometer lätt uppför. Adrenalinet sprutar i kroppen så jag känner inte ens att jag springer uppför, jag får mest kämpa för att hålla nere tempot. Jag har bestämt att inte öppna snabbare än 5.45-tempo och försöka känna efter hur pulsen beter sig. Pulsbandet har jag lämnat hemma, det ger mest väldigt osköna skavsår när jag springer långt och jag känner rätt bra utan det om pulsen verkligen sticker. Temperaturen ligger perfekt runt 10 grader, det är mulet och jag ler över att ha vädret på min sida. Jag springer i t-shirt med ett par lösa ärmar från en sönderklippt gammal underställströja på armarna för lite extra värme. Varför köpa svindyra sleeves när jag ändå vill slänga av mig dem efter ett tag? Jag och Otto skrattar lite åt skylten som berättar att vi har 89 kilometer kvar till Mora. 1(en!) kilometer klar – yes!

Redan efter 4-5 kilometer kommer den första vätskekontrollen, jag slänger av mig mina avklippta ärmar i en papperskorg och sveper en mugg med ljummen (mums i kylan!) sportdryck. Otto har dragit iväg lite före mig tillsammans med två pratkvarnar från Stockholm. Jag känner mig inte det minsta stressad utan har bara siktet inställt på Smågan för att känna efter hur kroppen mår. Är jag ok? Det börjar regna ganska ordentligt och jag ångrar för en sekund att jag slängde mina värmande ärmar. Ingen idé att gråta över spillda kläder dock, så det är bara att trampa vidare längs den blöta grusvägen. Passerar tillslut Smågan strax under stabila 53 minuter, jag dricker ännu en mugg med sportdryck och kroppen känns oförskämt fräsch!
Jag tar sikte på nästa kontroll i Mångsbodarna, 14,3 kilometer bort. Där vet jag dessutom att det serveras mat och jag börjar faktiskt bli sugen på något att tugga på. Jag har som regel att försöka få i mig något att äta varje timme så jag tar en bit av en energibar som jag har i väskan, det är trots allt säkert 1,5 h kvar till nästa kontroll. Regnet fortsätter och tilltar. Det blir rätt kallt. En liten negativ tanke kryper sig på…”jag har sprungit 9 kilometer, hela loppet är 10 gånger så långt”. Slår bort den direkt.

Partiet mellan Smågan och Mångsbodarna är rätt teknisk. Smala (och för dagen rätt leriga) stigar, rötter, stenar och spänger. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun även om klockan bara är strax efter 6 på morgonen. Jag hamnar i ett litet koppel av löpare som håller ett lugnt och skönt tempo, runt 5.50-06.00 min/km. Även om jag vanligtvis gärna springer ensam känns det faktiskt rätt skönt att ta rygg på ett par löpare och bara trampa på. Jag hamnar med pratkvarnarna som vi sprang med i början av loppet och det är rätt behagligt att springa och lyssna på dem. Det känns som om jag har en levande radio med mig. Strax efter klockan 7 hinner jag tänka att det är rätt sjukt att jag redan har sprungit en halvmara såhär tidigt en lördagsmorgon. Jag känner mig glad över att jag är därute i den dimmiga dalaskogen och inte hemma i sängen. Skön och stark känsla!

Alla 5-6 löpare i ledet där jag ligger klarar sig utan att ramla eller halka på de hala stenarna och rötterna. Det tar mig 1 timme och 25 minuter till Mångsbodarna (5.59 min/km). Precis innan kontrollen har radiokillarna börjat prata om mat så jag känner mig faktiskt rätt hungrig. När jag väl kommer fram är jag dock inte sugen på så mycket. Jag trycker i mig en Enervit Gel, tar en mugg sportdryck och trampar vidare. Fortfarande inte en tendens från kroppen att den inte skulle vilja springa, den känns fortfarande rätt oberörd efter 23,5 kilometer. Hurra! Nästa kontroll ligger ”bara” 10,3 kilometer bort. Mot Risberg!

På väg mot Risberg känner jag dock att min mage inte riktigt är på min sida. Ska jag råka ut för löparmage för första gången i mitt liv just idag!? Jävligt dålig timing. Försöker att ignorera den och håller tummarna att den kan hålla sig i schack i en mil. Tänker på allt annat utom min mage. Att mamma och moster står och väntar i Evertsberg. Att jag ska byta skor där. Hur det känns att runda klockstapeln i Mora och se målportalen. Hur glad jag är över att benen känns pigga trots att jag snart har sprungit 3 mil. Visualiserar målgången ett otal gånger och ler för mig själv. Tänk om jag klarar hela vägen till Mora! Tänk om jag klarar det under 11 timmar och får medalj!?
De sega barkbackarna upp mot kontrollen i Risberg tog knäcken på mig på Ultravasalägret i värmen i juli, men känns inte alls lika jobbiga nu när det är 12 grader och mulet. Underbart skönt! Jag håller mig dock till planen och går där det lutar som mest, jag måste spara benen om de ska hålla i 6 mil till. Det är bättre att jag gör ett jämnt och fint lopp än att jag dödar benen i förtid, hur fräsch jag än känner mig nu. När backarna äntligen tar slut hör jag en man bredvid banan ropa: ”fan tjejen, du ligger ju topp 30!”. Jag tänker inte så mycket på det just då utan vill bara till en toalett.

Jag hör speakern i Risberg snabbare än jag anar. När jag springer in i fållan ropar han: ”nummer 3035, Helena Olmås, passerar som 32:a kvinna”. What!? Det känns som om jag har ungefär hela startfältet framför mig. Det är ju för f*n över 150 kvinnor bakom mig!
Kommer till kontrollen med en snittid på 06.40 min/km sedan Mångsbodarna. Det känns lite för långsamt men jag vet att det beror på backarna. Jag vet dessutom att jag kan sjunka ner till 07.20 min/km i snitt på hela loppet för att ta mig in under 11 timmar och få min medalj. Ingen panik. Jag ser Otto när jag kommer fram, han har visst inte legat så långt före mig som jag tror. Vi byter ett par ord men han hinner iväg eftersom jag måste uppsöka en bajamaja. Nu. Det är förstås kö men nöden har ingen lag, jag får gott ställa mig och vänta. När jag väl kommer in och får sätta mig ner och vila i en minut passar jag på att kolla sms-bevakningen som jag har beställt på mig själv: ”Förväntas i Mora klockan 14.12”. Skulle jag klara loppet på dryga 9 timmar!? Haha! Aldrig. Jag skrattar lite för mig själv, käkar några geléhallon och en gel och gör mig redo för att fortsätta. Nästa stopp är Evertsberg och där väntar förutom min älskade mamma och moster även min depåväska med torra skor, ordentligt med mat (pannkaka!) i kontrollen och över halva loppet är dessutom avklarat. Risberg – Evertsberg mäter 12,4 kilometer och konstigt nog känns det som en kort liten löptur. Benen är pigga när jag tassar ut från kontrollen och blir påhejad av publiken. Mot Evertsbergs-kramar av mamma och moster! Mot pannkakor!