Ultravasan 90 2016 – the story (part VI…and done!)

Med 3 kilometer kvar till Mora befinner jag mig i Hemus skidstadion. Jag har sprungit mycket här och jag känner backarna. Sandbackarna. Uppåt går jag fortfarande och nedåt försöker jag att bromsa så lite som möjligt för att undvika knivhuggen i låren. Jag bryr mig dock knappt om smärtan längre, jag vet att det här kommer att gå vägen nu och det höjer min smärttröskel ordentligt. Det får göra hur jävla ont det vill, kroppen har ingenting att säga till om för tillfället. När jag närmar mig en av de värsta uppförsbackarna som är kvar, en sandbacke i den gassande solen, hör jag en person ropa från toppen: ”men Helena, är det du!?”. Jag tittar upp och ser Margareta, hennes Torsten och en hund. Margareta är mamma till David, som var min pojkvän mellan 1994 och 1997(!), och jag har inte sett henne på massor med år. Vilken energikick! När jag kommer upp tar jag mig tid att stanna för en kram och lite extra pepp. Hon har sett på Facebook att jag skulle springa och jag tackar dem hundra gånger för att de har åkt från grannkommunen och kommit ut för att heja. Ovärderligt!

En sandbacke upp betyder asfaltbacke ner. Jag släpper på farten och försöker springa ur benen lite. Det är inte det lättaste, men jag har bara siktet inställt på mål nu. Jag passerar en trött 45-kilometerslöpare och påminner henne om att vi snart är hemma. Hon ler och säger tyst tack. I nästa uppförsbacke när jag går hör jag plötsligt: ”men är det inte Helena!?”. Jag tittar upp och ser Kjell, pappa till min barndomskompis Eva som jag lekte med i byn där jag bodde fram till början av 90-talet. Kort därefter passerar jag skylten som säger ”2 km” och jag börjar gråta. Jag springer och pratar högt för mig själv: ”Du klarade det. Fan, du klarade det. Yes!”
Det märks att jag börjar närma mig centrala Mora nu, det dyker upp fler och fler människor längs banan och de hejar fram alla löpare. Jag har konstant gråten i halsen och kan för mitt liv inte förstå att jag bara har dryga 10 minuter(!) till mål. 10 minuter! Jag har sprungit sedan klockan 5 imorse och nu är det eftermiddag. Det är en helt sjuk tanke.

När jag har svängt under Vasaloppsvägen till Moraparken känner jag varenda grästuva. Jag passerar Prästholmens IP där jag körde intervaller på bana i somras. Jag undrar om killen som kämpar där på tartanen är lika nöjd som jag känner mig nu? Mora Simhall dyker upp och ett par hundra meter senare svänger jag in på Mora Camping. Många campinggäster har tagit sina stolar och sitter precis vid banan och hejar. Mitt på campingen står 1-kilometersskylten och jag tittar på min klocka. Jag har 7 minuter på mig att ta mig 1 kilometer för att klara mitt lopp under 9,5 timme och jag börjar gråta igen. Jag ökar farten och det känns som om mina ben inte existerar längre. Det är en otroligt skum känsla men jag välkomnar den varmt.

När jag kommer fram till den branta bron över Dalälven springer jag över den sista mattan som mäter min tid från chipet på min fotled. Jag vet sedan tidigare att den ligger precis 650 meter innan mål och jag vet att min familj nu får en förvarning i appen att jag snart är framme. 650 meter!!! Min klocka visar över 90 kilometer redan nu men så är det alltid när jag springer lopp, jag verkar aldrig ta den rakaste vägen. Bron är för brant för att springa uppför så jag går en sista gång. Nästa backe upp mot Zornmuseet är aningen flackare och jag bestämmer mig för att springa uppför den, hur jobbigt det än är. Snart får jag vila. Farten sjunker extremt när jag tar mig upp men publiken hjälper mig. En man vrålar allt vad han orkar: ”kom igen nu, du är snart hemma!” och vi kör en high five när jag äntligen kommer upp. Jag gråter igen. Hemma. Jag är hemma nu.

Solen skiner. Publiken är underbar. Överallt hör jag hejarop. När jag försöker säga tack stockar sig gråten i halsen och jag får inte fram ett ljud. ”9 mil, det är helt jävla otroligt!”. ”Kom igen nu sista biten!”. ”Fy fan vad stark du är!”. Jag hör men jag lyssnar inte, jag letar bara efter min familj. När jag passerat kyrkan ser jag dem, de står i sista rondellen vid den välkända klockstapeln, ett par hundra meter innan mål. Jag ler och gråter samtidigt. Mina ben gör inte ont längre, det känns som om jag svävar. Jag hör min mamma skrika ”du klarade det!” och jag kan inte förstå att det är sant.

Den sista biten in mot mål är helt magisk och ett töcken. Det enda jag kommer ihåg är hur jag osannolikt ökar farten för varje meter, hur jag är helt ensam på upploppet i Ultravasa-fållan och hur jag hör speakern välkomna första stafettlag in i mål. Jag ser målfotograferna innanför mållinjen och jag ger allt jag har. Jag gråter. Det gör inte ont någonstans och för tillfället älskar jag min kropp och vad den orkar.

När jag hör pipet från tidtagningsmattan vid mållinjen vet jag att det officiellt är över. Jag får vila nu. Jag gråter och skrattar om vartannat. När jag tittar upp ser jag Otto och vi kramas. Han var uppenbarligen bara 4 minuter före mig in i mål och tog sin medalj. Jag gratulerar och är så jävla glad för hans skull. I samma sekund förstår jag att jag kanske också har lyckats ta mig in under herrarnas medaljtid!? Jag tar upp min telefon och kollar sms-bevakningen som jag har haft på mig själv:

3035 Helena Olmås går i mål på tiden 9.28.20 kl. 14.28.20

Jag kan inte fatta att det är sant. Det är mitt livs första ultralopp och jag har sprungit 90 kilometer med 47 kilometer som längsta pass innan. Igår var jag på väg att bli sjuk och imorse när jag startade gjorde jag det med en oskön känsla i kroppen och nässpray i hela huvudet. Jag visste inte ens om jag skulle ta mig till den första kontrollen i Smågan men har nu tagit mig hela vägen till Mora på en tid som jag i min vildaste fantasi aldrig hade drömt om. Det är helt ofattbart och jag kan inte få bort mitt leende från ansiktet. När jag får min medalj om halsen skriker jag YES! och får sen en stor och varm kram av Malin (klicka för att se hennes videodagbok från loppet förra året) som för dagen är funktionär.

Det är overkligt att äntligen få krama familjen. Jag är så jävla glad över att vara i mål och jag är så jävla glad över att jag ännu en gång har överträffat mig själv och krossat mina tvivel. Tomheten som vanligtvis uppstår efter mina lopp är som bortblåst och det enda jag känner är LYCKA. Jag gjorde det. Jag sprang 9 mil och jag gjorde det 1,5 timme snabbare än jag hade drömt om. Aldrig någonsin har jag varit gladare över att inte behöva springa mer. Jag är klar. Jag klarade Ultravasan 90 2016 och jag är min kropp (och alla som stöttade längs vägen!) evigt tacksam. Jag slutade på 24:e plats i damklassen, 4:e plats i min åldersgrupp och 207:a totalt. TACK.

Jag har fått många frågor. Svaren kommer i ett separat inlägg. Tack för att ni har varit med!

Otto och jag…by Nisse.