Ragnar White Cliffs UK

28 mil. 10 taggade löpare. 2 pimpade vans. 26 timmar löparglädje!

Med en trött kropp, rejäl sömnbrist och väldigt mycket glädje ser jag tillbaka på en helt fantastisk helg i England. Ragnar White Cliffs UK gick av stapeln och jag var där!

Jag är lite snabb att tacka ja till saker ibland. Känns det rätt i magen så säger jag alltid ja istället för nej. Alltid. Utan att tänka efter. När jag fick frågan om jag ville hänga på till England och springa stafett i över ett dygn fanns det inte minsta tvekan om saken. Det var först efter en stund som jag insåg att det här galna löparäventyret skulle gå av stapeln bara 6 dagar efter Berlin Marathon…(race report från det loppet kommer, jag vet att några av er väntar!) Oh well, tacka nej kunde jag bara inte – det var fjärilsfest i magen när jag fick frågan!

Tänk er själva: du ska packas in i en av två pimpade lagbilar, tillsammans med totalt nio andra personer. Där ska du bo i ett drygt dygn. I mitt fall kände jag en av nio (Terese), och hon hamnade i den andra bilen.

Du blir tilldelad tre (sträcka 8, 18 och 28) av trettio sträckor (totalt 27 km), take it or leave it. Du få sen en utstyrsel som skall bäras på första sträckan (7,6 km) – en vikingaklänning med tillhörande stövlar, hjälm och yxa. Den andra sträckan är 8,7 kilometer, går strax efter midnatt ute på engelska landsbygden och du är mörkrädd. Din sista sträcka är 10,6 kilometer och ”the most challenging on the course”. Vad kan gå fel liksom?

Dags att springa!

10.30 går starten och Axel med jätteskägget, som hör till bil 1, ger sig iväg med stafettarmbandet runt handleden (tur att det inte är en stafettpinne eftersom han har sitt svärd att hålla reda på!). Sen har vi inte en lugn stund på ett drygt dygn. Bil 1 kör till nästa växling och vi i bil 2 ger oss av till växling 5 där vi ska börja vår löpning. När löpare 5 kommer dit ger sig löpare 6 från vår bil iväg och vi kör i ilfart till nästa växling för att möta upp löpare 6 och skicka iväg löpare 7. Bil 2 kör direkt till växling 10 och väntar in vår sista löpare, för att sedan börja om med löparna från sin bil. Och sådär håller vi på. Hela lördagen, hela natten och halva söndagen…och det är bland det roligaste jag har gjort när det kommer till löpning. Vi skrattar mest hela tiden. Övertrötta och ibland lite uttråkade. Taggade och sjukligt trötta om vartannat. Men mest skrattar vi.

Min första start (sträcka 7 för laget) går runt 16 på lördag eftermiddag. Dryga 7 kilometer på asfalt i vikingautstyrsel med yxa. Vi har tyvärr kört fel och kommer till växlingen senare än vi borde vara där. Kristina, som sprungit sträcka 7, är redan framme och jag hinner bara hoppa ur bilen, ta över armbandet och störta iväg. Det har slutat regna – så skönt! Jag ser bara (= springer om) två andra löpare på hela sträckan och det känns lagom weird att springa runt i Broadstairs, en pytteort på Englands östkust, iklädd vikingadräkt…helt ensam. Berlin-benen känns dock starka och jag river av min sträcka snabbare än jag har planerat. Ett gäng med barn går på min trottoar och jag gömmer min yxa när jag möter dem. Jag passerar ”Viking Bay” med de färgglada sjöbodarna och jag imponeras av hur vackert det är, trots det gråa vädret och regnet som hänger i luften. Hit vill jag komma tillbaka!

När alla fem i bilen har sprungit åker vi till växling 15 och jag somnar. Sover säkert 2h trots att klockan bara är runt 19. Så trött! 22.30 är det dags för vår bils första löpare James att sticka iväg igen, så strax innan det är det dags att tagga igång. Det spöregnar, blåser rejält och livet inne i vanen känns skönare än det utanför. När James sticker iväg kör vi vidare till nästa växling, sen är cirkusen igång igen. Växla, läsa karta, köra till nästa. Min nästa sträcka är 8,7 kilometer, går på engelska landsbygden i kolmörker. Och det regnar fortfarande. Jag är trött men det finns inget val att inte springa. Allt för laget. 00.09 sticker jag därför iväg iklädd obligatorisk reflexväst och pannlampa med bakljus. Det är underbart att springa! Mina ben springer av sig själva, jag känner mig inte särskilt mörkrädd trots att jag tänker på ”Morden i Midsomer” och jag bestämmer mig där och då att springa i mörker oftare. Mina 8,7 kilometer avverkas på knappa 42 minuter och jag känner mig helt oberörd. Oberörd och alldeles för endorfinspeedad för att sova…

Att sova vid 03.30 när vi kommer fram till växling 25 för att vänta in morgonsträckorna är inte lätt. Halva bilen går in och lägger sig på golvet i en närbelägen byggnad. Jag stannar i bilen. Sover till och från men det blir ingen kvalitet. Det är sjukt kallt. Jag rör mig och larmet går eftersom bilen är låst. Somnar om. Vaknar av att jag fryser. Slumrar en minut. Vaknar. Larmet går igen. Byter sovställning. Somnar. Vaknar…och sådär håller jag på i några timmar. Det spöregnar när jag vaknar och jag fattar inte hur jag ska kunna förmå mig själv att springa min sista sträcka på knappa 11 kilometer, längs något som benämns som ”the most challenging leg on the course”. Thank you very much. Strax efter 8 sticker dock James iväg på sin sista sträcka och vår bils sista löparomgång är igång. Ingen återvändo!

Det blir en jobbig väntan i bilen. Regnet tilltar och det blåser rejält. Alltså rejält. En smärre storm. När jag kliver ut för att gå på toaletten innan min växling känns 10,6 kilometer löpning väldigt avlägset. Det finns väldigt väldigt många andra saker jag hellre skulle vilja göra. Stanna i den varma bilen t.ex. Men när klockan är 09.20 kommer Kristina in och jag måste ta över armbandet och fortsätta. Jag vet att det ska bli kuperat men förstår inte alls vad som väntar.

”Seven Sisters” väntar – en rad vita kalkklippor som är fantastiskt vackra en klar och fin dag. Nu spöregnar det häftigt, blåser storm och jag ser inte om det är vackert eftersom regnet piskar så hårt att jag måste hålla för både ögon och höger öra. Jag är dyngsur efter 5 minuter och jag inser att jag skulle ha tagit med trailskor eftersom den första halvmilen sker på blött gräs. Upp och ner, upp och ner, upp och ner och upp och ner. Genom fårhagar, över stenar och gropar, genom dyblött gräs och upp igen. Jag är helt slut och min kilometerfart som jag planerat kan jag se i stjärnorna efter. Det är tungt!

När jag efter en halvmil äntligen får svänga in från kusten och springa nedför får jag vinden rakt emot mig och regnet smattrar mot ansiktet. Jag skrattar lite för mig själv och undrar vad jag har gett mig in på. Det känns plötsligt rimligt att många ifrågasätter mina påhitt och äventyr. Konstigt nog tycker jag att det är lite härligt ändå. Det är skönt att få kämpa, slita och steg för steg ta sig mot målet. När jag når ner till asfalt känns livet lite lättare och benen visar att de är pigga trots allt. Jag åker bara med och låter benen springa på. Förutom en mötande bil som fullständigt duschar ner mig med en djup vattenpöl så är resten av sträckan ganska behaglig. Det spöregnar och blåser fortfarande men jag är glad att slippa det blöta gräset. De sista två kilometerna går undan och efter en timme är mina knappa 11 kilometer över. Jag premieras med en extra medalj – ”Cliff Conqueror” – när jag är klar och den känns väldigt välförtjänt!

Jag kliver helt dyblöt in i bilen. Vår näst sista löpare är ute och snart går vi i mål. Molnen skingras och solen kommer fram. Lite ironiskt är det ändå, men jag kan bara skratta åt det. Självklart skulle jag testas med regnstorm på min sista sträcka. Det räckte liksom inte med tusen höjdmeter när man har sovit minimalt och är seg som kola.

Strax efter 12 går vår sista löpare, och därmed hela laget, i mål i Brighton. Det blåser men regnet har dragit vidare. Vi har sprungit i ett svep i nästan 26 timmar och tagit oss nästan 28 mil, från Maidstone till Brighton. Det är en otroligt cool känsla att titta tillbaka på den långa sträckan vi har tillryggalagt tillsammans! Trots att jag gick i mål på min sträcka för ett par timmar sedan är det så skönt att ha hela laget innanför mållinjen, och äntligen få vila från kartläsning, stress och hets. Men det är samtidigt väldigt tråkigt att det här dygnet med alla skratt och incidenter är över. En dubbel känsla, som alltid när man har gått i mål.

Reebok Ragnar White Cliffs är bland det roligaste jag har gjort i löparskorna. Den 15-16 juni nästa år kommer loppet till Sverige och sträcker sig mellan Mariefred och Drottningholm – hela vägen runt Mälaren!
Ragnar Lake Mälaren: 275 kilometer. 10 (eller 5 om man vill köra ultra!) personer. 2 bilar. Ett ton skratt. Jag ska sjävklart springa och jag längtar redan! Det blir garanterat ett minne för livet, precis som helgen som precis gick. Ses vi där?

Mina sträckor finns på Strava för den som är intresserad.