Dum i huvudet

Ja, om Soffan får säga sitt så är det just det jag precis har varit. Dum i huvudet. Just idag får hon dock inte det, så jag kan istället klappa mig själv på axeln och konstatera att jag har ägnat mig åt en briljant aktivitet som kroppen älskar…nämligen löpning. Sedan katastrofpasset i onsdags har jag inte ens orkat tänka på just det…löpning. Uppgivenheten har varit total och jag har helt ärligt trott att löparglädjen skulle vara borta för alltid. Kloka och gränslöst starka Mia lovade dock att den bara var på semester och skulle komma tillbaka, och kanske fick jag just ett bevis på att den faktiskt bara har haft lite ledigt…

Efter en timmeslång snooze (hej semestertecken!), frukost med moster och en alldeles för skön stund i soffan fick jag verkligen tvinga mig själv ner i löparskorna. Gråmulet utanför fönstret och jag hade helst velat stanna kvar under filten med min kaffekopp. Men nej…idag skulle jag bara sticka ut, punkt slut. 5-10 kilometer längs en flack sträcka med några sköna nedförsbackar i ett lugnt och fint tempo var planen, för att liksom lura kroppen och hjärnan att det faktiskt är kul att springa trots allt.

Trampade iväg med Dalarnas bästa (och dessutom snyggaste) musikexport i öronen, temperaturen var perfekt och faktiskt log jag lite. En litenlitenliten uppförsbacke, sen lät jag bara benen gå i sitt eget tempo. När 5 kilometer hade passerat stod klockan på drygt 23 minuter, kroppen kändes bra och jag bestämde mig för att springa prick 8 kilometer. Ha ett mål is the shit för mig, även om det sätts längs vägen. Mina 8 kilometer (varav den sista på en smal och suspekt skogsstig med diverse stockar, rötter och stenar) avverkades på 37 minuter och 21 sekunder (4.40/km), och det enda som var negativt med den målgången var att jag befann mig mitt i en skog som jag aldrig tidigare hade varit i. Crap.

Att gå tillbaka hemåt (vilket håll det nu var?) var inget alternativ, så det enda att göra var att välja ett random håll, lufsa iväg och se det som en ”återhämtningsjogg”. Springa järnet när jag inte visste vart jag skulle kändes inte som någon vidare idé. Det visade sig dock att jag bara var 2,2 kilometer (uppförsbacke…) hemifrån, så när jag svängde in på gården efter bara drygt 10 minuter konstaterade jag att jag faktiskt hade avverkat en mil trots allt. En mil som kanske inte var världens bästa om vi ska snacka konditionsförbättring, men för löparsjälvförtroendet var den värd allt.
Kanske kanske kan jag lura tillbaka mig själv och hitta glädjen igen, och kanske kanske kanske kommer jag t.o.m. att tycka att det är kul att springa alla mina lopp som väntar i höst? Time will tell.