Nu vet jag.

Den här onsdagen alltså. Den går ju bara från klarhet till klarhet.
Vaknade utsövd, körde ett par tvättmaskiner, tog en promenad, käkade frukost, stickade ett par varv på årets första halsduk och lämnade hemmet med ett leende långt innan Nyhetsmorgon var slut. Ett par ärenden på stan och sen var det bara att börja ladda inför dagens träningsutmaning.

Inför mitt nya jobb passar jag på att tanka inspiration och kunskap från alla håll och kanter, och klockan 13.00 (pip!) idag var det dags att bli plågad under en timme med 105 kilo PT-kollega. Skräckblandad förtjusning kan jag meddela…en känsla som bara förstärktes för varje minut jag spenderade bland pinnar, hantlar, skivstänger och rep. Han vet att jag tål en hel del stryk och uppenbarligen ville han testa mina gränser lite (det kan vara så att jag har bett lite om det någon gång… 🙂 ). Jag hade vänligt men bestämt meddelat att jag kommer att avbryta om det gör ont någonstans, helt enligt sjukgymnasten Davids bestämmelser.
”Ont” i det här fallet betyder dock inte mjölksyra, så det blev det istället en rejäl överdos av. Det och svett, that is (läs: det rann längs både armar och ben). När första dippen kom och jag kände mig lite snurrig i huvudet önskade jag att det snart var över, tittade bedjande på väggklockan och konstaterade att vi hade kört i…15 minuter. Great.

Efter en timme och 9 övningar (x 3 set!) var jag väldigt trött…och V.Ä.L.D.I.G.T glad över att jag inte åt fast föda en timme innan passet när lunch-hungern satte in, utan istället laddade med en Blueberry Lifestyle-smoothie och sparade min rosa matlåda till typ….nu. Maten hade under passet förmodligen…..sorry……kommit upp samma väg som jag hade svalt ner den. Jag mår fortfarande lite illa, men nu vet jag ju att jag har valt helt rätt yrke. Såhär skulle ju alla få chansen att känna sig minst ett par gånger i veckan!

Brutalt värd matlåda á la Helena.
Försvinnande gott även om armarna är skakiga och det är svårt att äta.