Äntligen!

Jag trodde aldrig att det skulle bli lördag. När kollegorna igår konstaterade att ”veckorna går så snabbt” kunde jag faktiskt inte alls hålla med. Min vecka har fullständigt krupit fram, och det är verkligen inte för att jag inte gillar mina vardagar, utan snarare för att jag vill ha den här j*vla halvmaran avklarad! Jag har sällan (eller aldrig?) varit så laddad inför ett lopp, och tro mig – det är ansträngande (och onödigt) att gå med adrenalin i kroppen i några dagar. Om det har varit värt ansträngningen visar sig i eftermiddag när jag antingen exploderar fram mina 21,1 kilometer, eller fullständigt imploderar vid 5 kilometer. Det här kan verkligen gå hur som helst känner jag, även om jag såklart tror på det tidigare alternativet.

16.00 går starten, och fram till dess ska jag försöka att tänka på annat än kilometertider, förlorade gps-signaler i Klaratunneln, vätskekontroller och uppförslut (hög stegfrekvens – blicken upp) i Tanto. Istället ska jag tvätta lite, pyssla i lägenheten och packa väskan (med klackarna som mina fötter kommer att hata mig för) inför festen som väntar efter loppet.
Ibland är det extremt jobbigt att bära runt på en vinnarskalle, men jag ska verkligen göra mitt allra bästa för att ta fram det bästa delarana av den när startskottet går, och sen är det bara att KICK ASS!