Perspektiv

Tack för alla kommentarer på inlägget om mitt (katastrof)lopp i lördags, det värmer en frusen löparsjäl.

Jag har fått lite perspektiv såhär ett par dygn efter loppet. I lördags kändes det verkligen helt tröstlöst och jag kunde inte riktigt förstå varför jag ens håller på med löpning. Igår kändes det bättre, och idag är det en bleknad historia. Visst är det viktigt med de här loppen på ett sätt – att få prestera och pressa sig för att få utdelning och belöning för sin träning. Men i det stora hela bland de verkligt stora frågorna i livet?  Inte viktigt alls.

Efter loppet i lördags åkte jag iväg på en namngivningsfest. En vän till mig döpte sin lilla dotter, och även om mina fötter värkte av mina höga klackar så var det skönt att kliva in på restaurangen vid vattnet och lämna löparvärlden bakom och byta fokus till annat. Det var rosa ballonger, den finaste tårtan jag någonsin sett och en massa varm glädje i hela lokalen. När min vän höll tal till sin dotter och flickvän brast det för de flesta, och tårarna rann. Talet avslutades helt oväntat med att han gick ner på knä och friade, och efter det exploderade festen fullständigt. Så mycket kärlek, glädje och känslor på en och samma plats – så långt ifrån allt det jag kände när jag stapplade fram genom Tanto ett par timmar tidigare.

Igår låg jag hemma i soffan och filosoferade hela dagen, och jag jämförde vikten av min besvikelse över ett misslyckat lopp med den kärlek och glädje jag kände över min vän, hans blivande fru och deras lilla dotter. Jag behöver väl knappast säga vilken känsla som vägde tyngst?
Ibland behöver man verkligen lite perspektiv på saker och ting, och jag inser ju att utmaningen att ta sig i mål i en halvmara när man har j*vligt ont i kroppen inte är i närheten lika stor som utmaningen att hitta kärleken, ta emot den och leva ett lyckligt liv med alla dem man älskar. Det känns som ett långt viktigare mål än vilken tid som helst på 21,1 kilometer.

Chokladbotten, hallonmousse, glasscréme och marspian. Himmelriket!