En dag i taget…

Stort tack för alla hälsningar, mail och sms som har strömmat in – de värmer här hemma i min lilla sjukstuga ska ni veta.

Jag börjar sakta men säkert komma tillbaka. Jag är dock fortfarande väldigt hängig och trött och kommer inte att jobba imorgon heller. Om jag blir helt färdig av att gå 1 kilometer för att handla så tror jag inte att ett högljutt gym och en massa människor är vad mitt huvud vill omge sig med riktigt än. Vila är a och o när man har hjärnskakning, och jag vågar verkligen inte chansa när det gäller mitt huvud.

Det är otroligt ovant att ligga hemma och göra ingenting i såhär många dagar, och jag har onekligen hunnit tänka igenom både det ena och det andra – stort och smått. Livet har nystats igenom mellan mina sovpauser och det är intressant hur många saker jag inte har tänkt särskilt mycket på, och som jag således konstaterar inte betyder sådär värst mycket i mitt liv trots allt.

Vad jag däremot har tänkt mycket på är hur tacksam jag är över att jag (i vanliga fall) är frisk och stark, att jag har vänner och familj som betyder allt för mig, hur glad jag är att jag ger min kropp rörelse och bra mat varje dag och hur mycket i livet jag tar för givet men som kan ryckas ifrån mig på en sekund. Mycket nyttigt att få den här tiden att tänka, även om jag önskar att jag fick göra det utan att samtidigt vänta på en hjärna som läker. Jag är dock snart tillbaka, och kommer då garanterat att ha en del andra prioriteringar än innan.