Livet är nu.

Jag har vaknat ur en vacker dröm. Drömmen jag drömde är nu försvunnen. Livet jag levde har plötsligt förvandlats till en mardröm. Igen. Och hur jag än försöker, så kan jag inte somna ifrån den här verkligheten.

Så skrev Kristian Gidlund på sin blogg I kroppen min i augusti 2012 när hans elaka cancer hade kommit tillbaka. Hösten 2011 fick läkarna bort den första vågen av sjukdomen, men den här gången finns det inget att göra. Jag och Kristian känner inte varandra, men vi är båda från Dalarna och har en hel del gemensamma bekanta. Jag har läst hans blogg sedan början av förra året och jag har suttit framför datorn och gråtit otaliga gånger. Det är så fruktansvärt tragiskt att en sjukdom får ta en person som har precis hela livet framför sig, och Kristian konstaterar nu att ”tid är det enda jag inte har” – något vi alla borde tänka lite mer på. Vi vet inte hur mycket tid vi har. Ingen av oss vet.

Imorse när jag tog min morgonpromenad lyssnade jag på det senaste avsnittet av Värvet, där Kristoffer Triumf intervjuar just Kristian Gidlund. Det är en tung och sorglig intervju, men ändå så fylld av livsglädje och hoppfullt förnuft. Det gör så fruktansvärt ont att höra hans historia, och jag började gråta ett par gånger längs vägen. När jag kom hem bestämde jag mig för att strunta i allt jag hade tänkt att göra idag för att istället göra det jag helst av allt ville göra – ingenting. Jag har legat hela dagen på gräsmattan med fötterna i gräset och filosoferat.

Livet är nu, det kommer inte tillbaka och vi alla har en skyldighet gentemot oss själva att följa vårt hjärta och göra allt det där vi vill och drömmer om. Nu.