Wake up call
I ett svagt ögonblick i somras när jag med ett par glas rosé i kroppen satt och Facebook-chattade med en kär vän råkade jag anmäla mig till halvmaran den 14 september. Hon ska ta sig an sin första halvmara och lockade med en after run-fest, och eftersom jag är svag som sjutton för att skåla i bubbel och det dessutom är roligare att gå på after run-fest när man faktiskt har sprungit så var det ju bara att göra det. När jag gick i mål efter skitloppet förra året lovade jag mig själv att jag inte skulle springa i år, men eftersom minnet är kort men bra (som mamma brukar säga) och jag dessutom kanske hade förträngt det lite hittade jag smått överraskad ett startbevis i brevlådan när jag kom hem från jobbet idag.
Eftersom jag har sprungit lite hipp som happ hela sommaren och inte haft något vidare fokus i mina löppass känner jag ju nu onekligen paniken komma krypande…paniken över att det bara är 32 dagar kvar till start. 32 dagar är som bekant bara en månad, och en månad hinner man inga stordåd på. Granne med panik bor dock jävlaranamma i mitt huvud, så det var väl lika bra att ta tjuren vid hornen direkt tänkte jag och snörade på mig skorna och stack ut. Sex frustande fartlekskilometer senare var jag hemma och kunde mest skratta åt att flåset visst verkar ha blivit kvar någonstans mellan Fontana di Trevi och Colosseum.
Det är dags att fokusera och smida en plan. Nu.
Såhär i efterhand ser jag ju för f*n för pigg ut med tanke på hur tungt det var. Skärpning.
Du kanske också gillar
Bussen till äventyret
Mora Långa (och varma)
8 kommentarer
Mattias
Jag springer också, om inte min hälsena sätter stopp eller ortopeden jag ska träffa imorgon.
Sara
haha don’t drink and book. 🙂 men du, den där halvmaran är ju verkligen inga konstigheter för dig. det är ju festen efteråt du ska på – loppet är bara ett förspel!
Helena
Sara, ska försöka tänka precis så när startskottet går… 😀
Linnea
Jag är glad att du ska springa, älskar att läsa storyn om loppet efteråt som du beskriver så bra! Måste bara dela med mig av att jag sprang min första halvmara i lördags, Malmö Halvmarathon, och ramlade i mål på 2.06.08. Överlycklig för att jag klarade det och på en bättre tid jag nånsin kunnat drömma om! Tänker ofta på ditt Vasalopp och känner mig så peppad på utmaningar då!!
Helena
Vad kul att höra Linnea – grattis! Första loppet är alltid en speciell känsla, bra tid!!!
Karin FitnessochHälsa
Du kommer ju hinna göra många träningspass under en månad. Och eftersom förra årets halvmara inte var någon rolig upplevelse för dig så är jag säker på att det blir desto roligare i år.
Go Helena!
Helena
Tack Karin – jag är med på din teori! Det kan liksom inte bli sämre… 🙂
Snabba Fötter
Det gäller att göra det bästa av den tiden som finns (eller åka tillbaka till Italien och hämta hem flåset). 🙂