Tisdag och jag har landat efter helgens festival. Mumford & Sons och Israel Nash Gripka har knappt tystnat i mitt huvud, men jag är tillbaka i det liv som kallas vardag. Sista rycket på jobbet innan semester och jag förvånas verkligen över hur flitiga mina kunder är och hur de ignorerar det faktum att sommarsolen äntligen har parkerat sig över vår huvudstad, och istället prioriterar att tillbringa en timme med mig för att svettas. Det glädjer mig.
Jag har kommit in i en skön lunk efter den långa helgen, och på mina lediga timmar under dagarna (och nätterna) ägnar jag en hel del tid åt att tänka på mitt liv och framtiden. Jag glömmer för den sakens skull inte bort det nu som faktiskt är det enda som existerar, men jag tänker minst lika mycket på vart jag är på väg och vad allt jag gör har för mening och ger för avtryck i min livshistoria. Kanske är det musiken från helgen som har tagit skruv i mitt huvud, kanske är det de långa balkongsamtalen som vi spenderade dagarna mellan festivalkvällarna med? Jag vet inte.
Bloggen kom att hamna i mitt fokus idag på en gräsmatta i stan, och jag försökte resonera med mig själv vart den ska och vad den har för plats i mitt liv. Nyttigt. Ena sekunden log jag åt tanken att den finns och åt alla människor jag har träffat genom den, för att i nästa sekund känna att den tar alldeles för mycket tid och fokus från andra saker som händer utanför dataskärmen…i mitt riktiga och fysiska liv. Jag började vackla ordentligt, och vid närmare eftertanke över hur litet mitt sug efter att skriva (blogginlägg) har varit på sistone så vet jag helt ärligt inte om jag blir så mycket äldre på den här sidan…jag säger inte att jag ska sluta skriva i detta nu, men jag säger att jag ska överväga. Tänka över allting ett varv till och känna efter. Känna efter på riktigt.
I ljusrummet bjöds det på lunch – açaí na tigela – en supergod sorbet gjord på det brasilianska superbäret 
Sorbeten serverades med skivad banan och ekologisk granola. Riktigt riktigt gott, men kanske lite för lite mat för att få kallas ”lunch” i mitt liv. Dock kan jag mer än gärna tänka mig det som ett mellanmål.