>Förhandsvisningen av Johan Brisingers Änglavakt idag var inget hallelujah moment direkt. Storyn är rätt platt och filmen berör mig inte förrän när det är en kvart kvar, och då så till den milda grad att jag går därifrån med täppt näsa och mascaran på kinderna.Hade det inte varit för frågorna den ändå väcker i mitt huvud – Vad är det som styr oss egentligen? Slumpen? Ödet? Kan man påverka sitt öde, och isåfall hur? Handling? Tankekraft? – så hade jag sagt att det är en rätt dålig film.Nu föll det sig dock så att har ägnat en hel del tid åt just de här frågeställningarna under helgen som gick, och…

>Jag har sett trailern ett par gånger och verkligen väntat på att få se filmen. Idag var det då äntligen dags… Tobey Maguire. Jake Gyllenhaal. Ingen av dem direkt mina favoriter (även om jag älskar Jake som Jack Twist i Brokeback Mountain), men vilka insatser de gör i Brothers! Tobeys tolkning av en mentalt trasig kapten är helt brilliant, hans galna och obehagliga blick når ända ut i biostolen…Filmen väcker en hel del känslor, och för min egen del missas inte mycket i registret. Glädje. Sorg. Äckel. Rädsla. Hopp. Vånda. Och det kommer självklart en liten tår…som alltid när Helena ser på film.Den största elogen måste dock gå till lilla…