filmrecensioner
-
Men seriöst…
…hur bra blev inte den här måndagen? Förutspådde det redan imorse, och mycket riktigt – grym är vad den blev. Rödmosig och svettig frilla – varsågoda! 10 km cykel (hej drygt 18 min mjölksyra!) + 10 km löpning (alltså…skulle ”jogga” lite…startade lugnt på 11 km/h, kom på att det gick lite för lätt, varierade lutningen mellan 0,5% och 5% under 5 km, kom på efter en halvmil och 27-28 min att jag fick lust att springa en mil under 50 min, lite sent påkommet, men sprang otroligt nog in på 50,02) = endorfinrus grande. 11 bitar sushi och Trassel i 3D (Disney’s långfilm nummer 50(!), väl värd att se) med bästa…
-
127 hours och 22 timmar
Redan onsdag igen, vilket betyder sovmorgon och träningsvila i Helenas värld. Förmiddagen vigd till att bara vara och jobbet får vänta till senare. Gillar att tillbringa kvällen på jobbet…är verkligen ingen nio till fem-människa. Inte alls faktiskt. Onsdagar är bra dagar, helt enkelt. Tisdagen går även den till historien som en bra dag. En riktigt bra dag. Den går också till historien som en typisk jag-utnyttjar-att-jag-bor-i-en-stad-dag. Jag gillar sådana dagar, även om jag hör mammas röst i huvudet; Helena, du behöver inte vara överallt och hela tiden. Men åh, det är ju så svårt att låta bli när det bara bubblar med bra grejer överallt! Den (ja, gårdagen) började iallafall…
-
.Svinalängorna.
Jag är så otroligt tacksam att jag har en trygg barndom att se tillbaka på. Jag önskar inte någon att växa upp på det sättet som Lena i filmen gör, och jag har ont i hela kroppen när jag lämnar biosalongen. En vansinnigt bra, om än oändligt tung och mörk, svensk film…och vilka skådespelarinsatser, jag är helt tagen. Tehilla Blad, som spelar Lena som liten, är helt outstanding och Noomi Rapace likaså. Som sagt, tagen är vad jag är…men jag är glad att jag såg den trots att den innehöll 100 minuter misär och magont. Den gav perspektiv, minst sagt.