Jag kan efter dagens pass konstatera att det är 670 meter från Söder Mälarstrand upp till toppen på Västerbron – 1,5 löjliga procent av den totala maran. Jag kan också konstatera att stora delar av de där 670 metrarna är flackare än vad man tror och att brojäveln inte alls förtjänar den respekt som den hittills har fått av mig. Kenth drog upp ett tempo som låg en bra bit över min tänkta fart på maran, och jag fick som jag misstänkte kämpa ganska ordentligt. Redan efter ett par hundra meter blev andningen tyngre och jag fick bita ihop för att hålla mitt löpsteg och inte säcka ihop. Jag bad…

Ja, precis där kommer jag att genomföra dagens löppass – ett löppass som jag ser fram emot med hatkärlek. Det handlar om Västerbron, för många den största fienden längs hela Stockholm Marathon. För er som inte har sprungit maran här i Stockholm kan jag meddela att man ska över bron inte bara en, utan två gånger – första gången efter blygsamma 8 kilometer, medan man nästa gång har sköna(?) 33 kilometer i benen. Den ser inte mycket ut för världen, men den är segare än man kan tro. Jag bor ganska nära bron och jag således sprungit över den många gånger. Dock har jag oftast sprungit åt ”fel” håll, alltså…