Med 3 kilometer kvar till Mora befinner jag mig i Hemus skidstadion. Jag har sprungit mycket här och jag känner backarna. Sandbackarna. Uppåt går jag fortfarande och nedåt försöker jag att bromsa så lite som möjligt för att undvika knivhuggen i låren. Jag bryr mig dock knappt om smärtan längre, jag vet att det här kommer att gå vägen nu och det höjer min smärttröskel ordentligt. Det får göra hur jävla ont det vill, kroppen har ingenting att säga till om för tillfället. När jag närmar mig en av de värsta uppförsbackarna som är kvar, en sandbacke i den gassande solen, hör jag en person ropa från toppen: ”men Helena,…