Onsdag. Intervalldag. Tusingar på schemat och jag var en millimeter från att hoppa över passet eftersom jag kände mig varm och konstig i kroppen. Det slog mig dock att jag mår såhär en gång i månaden, och just den här veckan är det visst dags. Inga ursäkter alltså, så jag hoppade upp på bandet framför min kollega som planerade 30-sekundersintervaller i sisådär 20 km/h. Draghjälp tänkte jag som dagen till ära debuterade som intervallöpare utan musik. Och visst var det inga som helst fel på kroppen. Dagens pass kändes flåsigt och lite tungt för vaderna, men faktiskt oväntat lätt ändå…iallafall fram till den sjätte och sista tusingen – då var…

Dagens första träningspass av två är avklarat, och det är med glädje jag konstaterar att min kropp är tillbaka på riktigt igen. En smygande start på bandet, successiv höjning av hastigheten och i mål på fina 45.06. Jag tror att det var den skrattretande skitdåliga Melodifestivalen (seriöst!?) som gick i repris på löpbandets tv som fick mig att vilja bli klar snabbt… Min kropp är verkligen värd en timme yoga ikväll. Skakig, inte störd.

När man har varit helt symtomfri från en hjärnskakning i 24 timmar får man börja med fysiska aktiviteter igen. För att vara på den säkra sidan väntade jag därför drygt 48 timmar (pluspoäng!) innan jag vågade mig på något pulshöjande. 5 väldigt lugna och fina kilometer längs vattnet gav jag mig själv efter jobbet idag, och jag hann t.o.m. fånga lite dagsljus! Inte ett spår av min skada trots att jag kände efter extremt noga, och jag konstaterar med ett STORT leende att jag är tillbaka på riktigt nu. Jag är helt genomlycklig i hela kroppen. Skymning = suddigt.