Jaha, nummerlappen är uthämtad. Löpare nummer 2339 existerar alltså fortfarande i morgondagens jubilleumsmara…iallafall i teorin. I praktiken är det lite si och så med den saken – halva jag hoppas smått dumdristigt på att jag ska hinna bli helt frisk på mindre än ett dygn, och halva jag skrattar åt det och konstaterar att det aldrig kommer att hända. Huvudet är fortfarande tyngre än vanligt, näsan är lite snorig och torrhostan gör sig påmind ibland. Men…jag mår bättre än igår och jag har inte tappat hoppet helt, det har jag inte. Det skulle vara så jävla (ursäkta uttrycket) typiskt om jag inte kan springa imorgon, nu när jag äntligen har…