Ja, det sitter väl en och annan därute med marathonnerver nu? Själv har jag sett utsmyckningarna runtom i Stockholm i ett par veckor och börjat känna suget efter att få springa lååångt…det är en härlig hatkärlek som bubblar upp i kroppen när jag tänker på att springa 42 kilometer asfalt. Men jag kommer ju inte starta på lördag, jag agerar åskådare i år. Det kommer att kännas jobbigt att stå bredvid, det vet jag. Det kommer att rycka i springnerverna och jag kommer förmodligen att ångra mig tusen gånger att jag inte springer, och säkert vill jag hoppa ut i gatan och hänga på. Jag kommer förmodligen att bli tårögd…