Ja, det sitter väl en och annan därute med marathonnerver nu? Själv har jag sett utsmyckningarna runtom i Stockholm i ett par veckor och börjat känna suget efter att få springa lååångt…det är en härlig hatkärlek som bubblar upp i kroppen när jag tänker på att springa 42 kilometer asfalt.
Men jag kommer ju inte starta på lördag, jag agerar åskådare i år. Det kommer att kännas jobbigt att stå bredvid, det vet jag. Det kommer att rycka i springnerverna och jag kommer förmodligen att ångra mig tusen gånger att jag inte springer, och säkert vill jag hoppa ut i gatan och hänga på. Jag kommer förmodligen att bli tårögd (läs: gråta) av glädje för alla andras skull när de går i mål…jag vet ju hur fullständigt underbar känslan är efter 42 kilometers slit.
När det känns för jobbigt på lördag kommer jag dock att tänka på förra året, hur glad och stolt jag var över mitt första marathonlopp…och sedan blicka framåt mot den 14 juli när det är min tur för i år. Jag blir pirrig i magen redan nu!
Hur många av er springer på lördag och hur känner jag igen er längs banan!?
Min mentala räddning på lördag.
