Jag vaknade första gången klockan 4 imorse. Det är något med att springa lopp som gör att jag inte kan sova natten efter, adrenalinet och endorfinerna går liksom aldrig och lägger sig och jag sover bara små stunder i taget. Resten av tiden ligger jag och tänker tillbaka på loppet, antingen av frustration över att det inte gick som jag ville eller av glädje över att jag presterade bättre än jag hade drömt om. Inatt var det som tur var det senare. Igår var det alltså premiär för mig i Vasastafetten här på ”hemmaplan”. Jag hade fått det stora förtroendet att ta laget i mål och springa den sista sträckan…

Vilken lördag i mitt liv! En av mina kunder – som jag har tränat med i tre år och som back then inför varje pass meddelade att han ”inte vill komma upp i hög puls och helst inte bli svettig” – genomförde SIN FÖRSTA IRONMAN i Kalmar och jag är så djupt imponerad! Han gick i mål ungefär samtidigt som jag spurtade över mållinjen på årets Midnattslopp – loppet där en annan av mina kunder sprang ännu en gång och har hittills sprungit alla lopp sedan starten. Alla. Ännu en kund sprang sin första mil sedan 1995(!) och gick i mål 20 minuter snabbare än hon hade beräknat…hatten av till…