>Jo, tack. Löpningen lyser fortfarande med sin frånvaro, men min seeega ”rehabjogging” går framåt. Sakta, men ändå framåt.Den här veckan har det blivit 11 kilometer på löpbandet…uppdelat på tre dagar och i snigeltempo (mellan 10.08 och 10.88 km/h), men ändå. Dagens snabbvisit hos min kiropraktor var lovande, och jag kan nu meddela att mina låsningar i rygg, ländrygg och bäcken är i stort sett borta, att rörligheten i höft och ben är i stort sett återställd och att jag snart är redo att ge järnet i löparskorna igen!Som det känns nu kommer jag att explodera den dagen jag får klartecken att springa på riktigt, och min mil sub 40 kommer…

>Alltså, 20 kilometer crosstrainer är inte lika kul som 20 kilometer löpning, punkt slut. Men eftersom mitt ben inte vill låta mig springa igen, så är det bara att lyda både benet och min kära kiropraktor, och endorfiner är alltid endorfiner…oavsett varifrån de kommer.Halvmaran i Prag kryper dock närmare och närmare, och jag får bara inse att jag bara kan springa det loppet på gamla meriter. Det finns inte en chans att jag hinner formtoppa min löpning till den 27 mars. Forget it. Men men, en halvmara är inte allt här i livet…långt ifrån faktiskt.Det är dock intressant hur van man blir vid en viss typ av träning, hur bra…

>Med 50 dagar kvar till årets första lopp var det idag dags att testa benet igen. Mina futtiga 3 kilometer i onsdags gav minst sagt mersmak, och eftersom jag inte kände minsta lilla smärta varken när jag sprang eller nu efteråt så fick jag ok från min kiropraktor att springa lite längre idag. Siktade in mig på att springa en halvmil i ca 12 km/h (5.00/km), men lovade mig själv att avbryta direkt om jag kände det minsta i benet. Värmde upp i en kilometer på 11 km/h, kände inget (förutom av träningsvärken från igår, en vansinnig träningsvärk som orsakades av något jag ska berätta mer om imorgon…), och ökade…