Det kom som en total överraskning i slutet av förra veckan att jag är en av de fyra slutgiltigt nominerade kvinnorna till Årets Äventyrare(!!!), för min vandring genom Nya Zeeland förra vintern. Priset delas ut på Vildmarksmässan den 11 mars – en mässa som jag själv har besökt många gånger och drömt mig bort… Min första tanke när jag fick min nominering var ”jag – äventyrare!?”, och i sann jante-anda nedvärderade jag direkt min lilla 300-milspromenad till en långsemester som jag valde att lägga på att vandra genom ett land jag drömt om sedan jag var liten. Det är en ynnest att kunna ge sig själv den möjligheten. Dessutom, ofta…

Det är precis ett år(!) sedan jag landade på Nya Zeeland för mitt livs största äventyr. Ett år sedan jag kom till landet som skulle bli mitt temporära hemland för fem månader. Tiden har rasat iväg men mina minnen kommer aldrig att försvinna. Många (alla) frågar mig om jag saknar Nya Zeeland. Längtar jag inte tillbaka nu när hösten har lagt sig som en blöt, mörk filt över Sverige? Mitt spontana svar är alltid nej. Jag är inte en person som längtar tillbaka särskilt ofta. Jag längtar oftast framåt, till det som väntar runt hörnet. Ibland mer än jag kanske borde. Visst, jag saknar en del av min tid på andra sidan…