uppochhoppaijuni
-
Mitt stoltaste ögonblick
#uppochhoppaijuni del 5 handlar om mitt stoltaste ögonblick – kanske den svåraste rubriken hittills i Upp och hoppa’s utmaning. Jag blir ju stolt så ofta, både i mitt yrke som personlig tränare och i mitt privata liv. Jag blir stolt när mina kunder överträffar sig själva. När de klarar av något de tidigare trott vara omöjligt. När de tänjer sina gränser och hittar nya känslor i livet. När det bara tar sig till gymmet trots att de egentligen inte tycker att det är särskilt kul innan. Jag blir stolt över mig själv. Inte ofta, men då och då. Självkritiken är ofta större än stoltheten (jag jobbar på det), men jag blir…
-
En träningsform jag inte förstår
Inlägg nummer fyra i #uppochhoppaijuni är svårt. Jag ska klura ut en träningsform jag inte förstår. Jag vill ju liksom förstå alla träningsformer eftersom jag tycker att det är bra så länge folk rör på sig, sen spelar det väl inte så stor roll vilken typ av träning man pysslar med tänker jag. Min första tanke var dock faktiskt spinning, eftersom jag tycker att det är märkligt att krypa ihop med sin kropp (som redan förmodligen sitter för mycket) på en cykel inomhus, utan den underbara friska luften att dra ner i lungorna och sedan ge järnet för att inte komma någonstans…”getting nowhere, fast” som en klok vän till mig brukar säga.…
-
Träning när jag är 65
Inlägg tre i #uppochhoppaijuni…och jag ska tänka mig 30 år fram i tiden. Ok då, 29. För mig är det inte frågan om jag tränar när jag är 65, utan snarare vad. Kanske har jag dragit igång Sveriges första(?) pensionärslag i softball (fick ett extremt sug efter gårdagens inlägg…), men troligast är nog att det är löpningen som fortfarande håller igång min kropp. Trots att jag sitter här fyra dagar efter mitt livs värsta marathon med ganska trötta ben kan jag inte för mitt liv förstå hur jag ska kunna sluta med något som får mig att må så vansinnigt bra..!? Tänk ett liv utan ett bultande hjärta, pumpande endorfiner…