Okategoriserade uppochhoppaijuni

Mitt stoltaste ögonblick

#uppochhoppaijuni del 5 handlar om mitt stoltaste ögonblick – kanske den svåraste rubriken hittills i Upp och hoppa’s utmaning.

Jag blir ju stolt så ofta, både i mitt yrke som personlig tränare och i mitt privata liv. Jag blir stolt när mina kunder överträffar sig själva. När de klarar av något de tidigare trott vara omöjligt. När de tänjer sina gränser och hittar nya känslor i livet. När det bara tar sig till gymmet trots att de egentligen inte tycker att det är särskilt kul innan.
Jag blir stolt över mig själv. Inte ofta, men då och då. Självkritiken är ofta större än stoltheten (jag jobbar på det), men jag blir stolt. När jag kliver utanför min comfort zone. River murar och knäcker gränser. När jag vågar släppa taget…vågar lyssna på mitt hjärta och leva livet fullt ut.

Men jag vill fokusera på min familj den här gången. Jag är visserligen jävligt stolt över min mamma som aldrig har tränat i hela sitt liv men vid 63 års ålder kliver in på ett gym för första gången, men jag vill den här gången lyfta fram min lillebror. Han gör mig stolt ofta och i många sammanhang, men ska vi hålla oss till ämnet träning så kanske jag är lite extra stolt. Min lillebror som inte tränar egentligen, iallafall inte det minsta regelbundet. Han som helt otränad springer en halvmara strax bakom sin syster och korsar mållinjen på helt ofattbara 1.54.19. Cyklar 9 mil terräng genom dalaskogarna på Cykelvasan på 4 timmar(!?). Min lillebror som helt spontant hoppar på ett millopp jetlagged i Vancouver 24h innan start och utan någon som helst löpträning på 1,5 år springer in på under 55 minuter. Allt på ren vilja och en stark envishet. Min älskade lillebror som gör mig så STOLT genom att vara helt orädd och kasta sig in i utmaningar med ett leende på sina läppar. LOVE YOU!

micke

2008. 2011. 2014. Vad händer 2015?

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply
    Erik
    6 juni, 2015 at 07:37

    Fint skrivet 🙂

  • Leave a Reply