57 kilometer skogsväg, 9 kilometer grus, 18 kilometer stig och 6 kilometer asfalt. 90 kilometer löpning mellan Sälen och Mora. I lördags var det äntligen dags för mig att ta mig an Ultravasan 90. Det började inget vidare. På tåget upp från Stockholm i torsdags hade SJ bestämt sig för att dra på ac:n på max och jag frös hela vägen upp till Mora. När jag kliver av tåget är jag torr i halsen, lite hostig och känner mig allmänt hängig. Håller jag på att bli sjuk? Det skulle vara precis världens sämsta timing isåfall. Dricker en kopp te med mamma, kryper ner i sängen och somnar vid 23. Vaknar…

Jag vaknar hemma hos mamma i dalalugnet efter en lång (10h!) och välbehövlig natt med tystnad utanför fönstret. Försöker att tränga bort en liten liten taggtrådskänsla i halsen och lätt bihåletryck, och håller tummarna att det bara är något skit på tillfälligt besök över dagen (please). Imorgon smäller det. Jag ska ge mig på mitt livs största fysiska utmaning. Det är äntligen dags för UltraVasan och jag ska ta mig hela vägen från Sälen till Mora i mina löparskor. 9 mil. 90 kilometer. 90000 meter! Jag är fullt medveten om hur lång distansen är och tar mig an den med stor respekt. För tre år sedan sprang jag mellan Sälen och Mora…