-
Helande lördag
Det finns ingenting som biter så bra på ett envist halsont – som äntligen börjar att ge sig – än att sätta på sig mössa och ett par slitna, gamla jeans på sensommaren, åka med familjen till sommarstugan och äntligen i lugn och ro få måla täckfärg på fasaden efter hela sommarens slit med smått tröstlöst färgskrapande…och såklart ta tillfället i akt och inviga min nya GoPro Hero3+ Black Edition som snart ska få åka till Afrika! Kramar, ren dalaluft och vila gör susen för vilket immunförsvar som helst! Hoppet om Tjejmilen nästa helg lever…men först – mammas köttbullar.
-
Tredje gången gillt
Min hals vägrar att ge sig och det känns halvkul to be honest. Dock har det ju faktiskt bara gått ett par dagar (även om det känns som en vecka) så jag försöker ha tålamod. Istället för att gräva ner mig i en mentalt kolsvart grop så tittar jag framåt, det händer mycket kul framåt som ger mig fjärilar i magen. Just idag har jag tittat väldigt mycket precis 275 dagar framåt i tiden, till den 30 maj 2015. Då går nämligen Stockholm Marathon av stapeln för 37:e gången, och jag har bestämt mig för att ta mig an loppet en tredje gång! Tredje gången gillt – det är väl…
-
Nedräkning…
Efter lördagens stafett kände jag mig lite småhängig i ett par dagar. Det är alltid en rejäl mental urladdning att springa lopp så jag utgick ifrån att det var det som gjorde mig trött den här gången också. Vilade helt från träning i två dagar och igår när jag äntligen kände mig pigg igen körde jag ett träningspass som gick bättre än på väldigt länge och igår kväll kom det…halsontet från helvetet. Feber. Däckad i soffan. Så j*vla typiskt att kroppen överpresterar på träning precis innan den blir sjuk – alla system är på max och allt går bättre än planerat. Idag har jag således spenderat min dag i soffan, bortsett…