Imorse, på min lediga tisdag, vaknade jag till spöregn och +4 grader. Det normala vore att vilja ligga kvar under det varma täcket och somna om. Men min första tanke var: vilken underbar morgon för löpning! Det var först under löprundan, när jag insåg att ingen annan sprang, som jag reflekterade över vad jag sysslade med. Att jag valde att morgonspringa genom ett mörkt, kallt och dyblött Stockholm när jag hade kunnat stanna hemma i värmen och tänt mitt kanelljus. Jag skrattade lite åt mig själv och min totala avsaknad av väderirritation. Det slog mig att jag gillar att november är mörk, färglös och iskallt blöt. Eller jag ogillar det iallafall inte.…