Jag har alltid sneglat mot Lidingöloppet med skräckblandad förtjusning. Förra året sprang jag Lidingö Tjejlopp, som utgörs av den sista milen på banan, men hela loppet har aldrig lockat mig sådär supermycket. Jag har bara hört hur jobbigt och kuperat det är. Fram tills Aron frågade om jag ville hänga med och springa årets lopp i hans team. Då säger jag aldrig nej. Självklart ska jag springa 30 kuperade kilometer och stötta hans insamling till Barncancerfonden. Nu efteråt är jag så otroligt glad över att jag sa ja. Maken till kämpaglöd och inspirationskälla får man leta efter! Att springa Lidingöloppet är inte lätt. Att rulla runt och klättra uppför alla…