el camino

Obotlig(?) saknad

Min lördag går verkligen till historien som en av de bättre. Vaknade tidigt, tog en promenad i soluppgången (vet ni hur vackert ett nyvaket Stockholm är från Västerbron!?) och gick sedan hem för att äta frukost, ladda om, springa in till Balance lagom till öppning (heja tomt gym!) för att köra mitt vidriga (men ack så älskade) rygg – och bröstpass. Hem för lunch (underskattad torsk med spenat…mums!) och vände sedan tillbaka till stan för kaffe i solen med min älskade lillebror. Redan där var dagen liksom värd.

Mot sen eftermiddag drog jag mig vidare ner till Stockholmsmässan, där det hålls Vildmarksmässa i helgen, för att kolla in Daniels fotoutställning. Min bild gör inte hans bilder någon som helst rättvisa, men man får ju en aning om vilken fantastisk fotograf han är…magiska foton!

Nästa stopp blev Addnatures monter där jag äntligen fick träffa Anders. Anders dök upp på min blogg innan jag skulle iväg på min vandring genom Spanien för ett år sen, och hängde sen med och peppade mig virtuellt i 80 mil. Han har nog snart vandrat varenda pilgrimsled som finns och i slutet av mars drar han iväg och tar sig an Mount Everest (nej mamma och pappa, jag ska inte följa hans exempel…)! Det var kul att få prata lite vandringsminnen och samtidigt få höra och se hur motiverad han är att ta sig upp på världens högsta berg, det gav mig onekligen en massa energi!
Baksidan av myntet var dock att jag började längta något vansinnigt efter de dammiga vägarna över spanska höglandet. Ensamheten i den kolsvarta skogen efter frukost. Alla härliga möten. Backarna över Pyrenéerna. Känslan att nå dagens mål och få ta av sig kängorna. Den sköna och totalt utmattade sömnen i min sovsäck. Friheten att leva livet i en ryggsäck. Alltså, det är nästan så att jag t.o.m. saknar att ta hand om mina trasiga fötter…och jag menar verkligen en gråtfärdig saknad som kom upp till ytan på riktigt nu under dagens morgonpromenad.
Vad göra?

Förstår ni hur bra man mår här!?

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply
    soffan
    13 mars, 2011 at 10:49

    Jag förstår. Frihet. Total frihet.

  • Reply
    Mattias
    13 mars, 2011 at 14:14

    Haha, innan jag såg att den översta bilden är på en krokodil (eller alligator) så trodde jag det var en bild på en sådant där svampmoln som blir när man bränner av en atombomb. Jag tänkte: ”vad har flugit i Helena nu tro?” 🙂

  • Reply
    Ingmarie
    13 mars, 2011 at 14:56

    Vad glad jag är över att ha hittat din sida!! 🙂
    Ljuvlig!
    Och jag förstår din längtan allt för väl… Suget i min mage går aldrig över. Särskilt efter Albuquerque. Men även Spanien, Australien, Nya Zeeland, resten av USA och… Ja du förstår nog…
    Vad göra? Planera och boka!

  • Reply
    Erika
    13 mars, 2011 at 20:05

    Hej! Vad kul att träffa dig ikväll 🙂 Ber dock så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte sa hej då! Väldigt ouppfostrat. Jag skyller på att jag är en ganska trött version av mig själv i dag som bara seglade ut genom dörren och tog mig hem i trans. Usch 🙂

  • Reply
    Sandra
    14 mars, 2011 at 08:44

    Det låter som en mycket bra start på en dag. Och jag kan tänka mig att känslan du hade på den sista bilden är alldeles speciell.

  • Reply
    Vem är din motståndare? « Health by Helena
    16 mars, 2011 at 08:43

    […] Obotlig(?) saknad […]

  • Leave a Reply