Krackelerat -

Ja, pannbenet alltså. Det där pannbenet som jag skröt så vansinnigt mycket över igår…det fick sig en riktigt härlig käftsmäll idag. En 14 km lång, stekhet käftsmäll.

Planen: att springa från moster hem till mamma som bor i grannkommunen. Been there, done that och jag vet att det är rätt kuperat i början. Men att vägen startar med 3,3 km uppförsbacke hade jag glömt bort. Vätskebältet som jag dissade så hårt innan jag drog – ”äh, det är inte så långt och jag har sprungit i värme förut” – kunde jag ha betalat dyra pengar för att trolla fram just där och då. Faktum är att min för tillfället så uppenbart dåliga form kombinerat med värmen tvingade mig att stanna (hallå – jag stannar inte när jag är ute och springer!) mer än en gång för att hämta andan och försöka fokusera bort törsten…och ångra att jag inte drog på mig kompressionsstrumporna eftersom vaderna kändes stelare än kinesiska muren. En gång hoppade jag t.o.m. över diket för att trycka i mig en näve omogna lingon för att få lite vätska i munnen. Smart Helena…mycket begåvat att ligga och sola hela dagen och sen sticka iväg utan vatten när termometern visar +25 i skuggan och solen lyser som en strålkastare ner på asfalten.

Anyway. Jag kom fram. Även om jag fick stanna ett par gånger till av samma anledning som tidigare, och dessutom en gång för att doppa armarna i ett djupt dike med fint dalavatten så kom jag fram.
Mammas iskalla kranvatten smakade helt fantastiskt och vindruvorna på bordet var slut när jag hade tagit en liten runda i köket. Att jag nu mår lite lätt illa och kroppen känns som ett russin är jag inte det minsta förvånad över, jag är rätt säker på att det är grym vätskebrist. Att jag inte tänker springa en enda meter imorgon är jag också väldigt säker på…men vad jag inte är helt säker på är att jag vill springa ett enda lopp i höst.
Kanske springer jag aldrig mer, för det här var inte kul. Inte någonstans.

Dåligt svettig på armen. Not.

9 kommentarer

Träningsglädje

3 augusti, 2011 kl. 19:56 Svara

jooo. nästa gång när det är liiite svalare, och du är liiite mindre törstig och inte liiiika uttorkad redan från början – DÅ kommer du tycka om att springa igen. vissa dagar är skitlöpardagar. då ska man liksom bara ge upp och göra annat. typ äta glass och så.

Anna (orka mera)

3 augusti, 2011 kl. 21:51 Svara

Shit vilken form du måste vara i om du springer i den snabba farten när du både stannat och ätit lingon och haft jordens värsta löpupplevelse! Och vet du, minnet är kort och i morgon kommer du ha glömt bort att löpning kan vara pest 🙂

Helena

4 augusti, 2011 kl. 06:09 Svara

Anna – klockan rullade bara när jag rullade…annars vore jag också imponerad av mig själv…på riktigt.

soffan

3 augusti, 2011 kl. 21:53 Svara

Åh. Inte kul. Men du, som Christer Björkman brukar säga (?), imorgon är en annan dag…

Jojohanna

3 augusti, 2011 kl. 22:20 Svara

Håller helt med träningsglädje-Sara. 🙂

MarathonMia

3 augusti, 2011 kl. 22:22 Svara

hmmm – för att gå och ha ett krackelerat pannben är det grymt att köra i den farten!

mikael

4 augusti, 2011 kl. 09:15 Svara

ITB- senan krånglar fortfarande. Stretchar varje dag men i vissa rörelser gör den mer ont. Efter nån vilodag eller två så är det nästan smärtfritt. Känns inget när jag är uppvärmd men i gång och efter att jag suttit känns det.
Tips hur jag ska bli av med detta?