löpning

Why?

Imorse när jag kom tillbaka från min löprunda lade jag ut en bild på Facebook med texten RUN WHILE YOU CAN. En av mina bekanta (som inte springer vad jag vet) kommenterade bilden med ”Why?”, och det fick mig att fundera lite över varför jag springer.

De uppenbara fysiska fördelarna som löpningen har i form av stärkt hjärta, starkare muskler och minskad risk för benskörhet – plus det faktum att forskare nu har slagit fast att löpare inte lika lätt blir dementa, att deras syn försämras mycket senare i livet än ickelöparnas och löpande män inte drabbas av impotens lika ofta som de som inte springer – är ju så självklara att jag knappt behöver nämna dem.

För mig är löpningen mer mental än fysisk. Visst älskar jag känslan av att vara helt slut i kroppen efter ett löppass, men den mentala biten är för mig mycket viktigare. Jag är extremt endorfinberoende (det är vi nog alla, de som inte är det har nog inte fått känna på lyckohormonerna än) och känslan som infinner sig efter ett löppass i form av den mentala mixen av total avslappning men ändå en knivskarp hjärna är helt oslagbar. Jag känner mig mentalt piggare, friskare och har mycket mer energi när jag håller igång löpträningen, och i december förra året när jag körde min 28-dagarsutmaning var jag piggare än någonsin tidigare en mörk och vädermässigt vidrig december, och jag höll mig dessutom frisk när alla runtomkring gick och snörvlade.

Jag såg en tröja en gång med texten ”Running is better than therapy”, och det ligger verkligen mycket i det. Det finns ingen annan stund på dagen som jag löser så många problem eller knäcker så många nya idéer som när jag springer…stenhårda intervaller undantagna, då orkar jag inte tänka alls och det kan ju vara skönt på sitt sätt. Jag vet inte hur många gånger jag har startat om mig själv – min trassliga hjärna och trötta kropp – genom att sticka ut och springa, det fungerar varje gång. Vissa gånger när jag har stuckit iväg har jag gjort det som den sämsta versionen av mig själv, och kommit tillbaka som top of the line-Helena. Fantastiskt!

Frihetskänslan i att knyta på sig skorna, ge sig ut på en löprunda och låta hela kroppen jobba på det sättet den är gjord för går inte att förklara för någon som inte har testat, och många ger tyvärr upp alldeles för snabbt när de börjar. Nio av tio går ut i ett för högt tempo och en intensitet de inte klarar, och de kan inte för sitt liv förstå vad det är som är så jävla skönt med att springa. Jag har också varit där. Hade någon sagt till mig för några år sedan att jag sommaren 2013 skulle springa 90 km på två dagar hade jag bara skrattat och dumförklarat pesonen. Jag är dock otroligt glad över att jag tvingade mig själv över tröskeln till andra sidan, den här sidan där gräset är lite grönare och lyckohormonerna sprutar.
RUN WHILE YOU CAN säger jag bara, du vet aldrig när det är över.

 

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    annica
    31 juli, 2013 at 10:53

    Man har i en studie jämfört terapi+medicin+motion (dock inte bara löpning) kontra endast motion mot depression och motion hade nästan lika bra effekt som det första paketet. Så frågan är varför folk INTE tränar och tar han om sig.

  • Reply
    Anna
    31 juli, 2013 at 14:47

    Blev uppsagt från jobbet igår. Cyklade hem. Stack ut på en milrunda i spöregnet. Kom hem dyblöt, hästsvansen i en stor tova men med bättre humör och en handlingsplan. Det är så sant det du skriver.

  • Leave a Reply