>Fy FAN vad skönt!
>
Känslan jag hade i kroppen imorse har stannat hela dagen. Jag ler inombords, och inte ens spöregnet har stoppat mig från att sväva iväg och lägga planerande pussel i huvudet. Hösten kommer att bli härlig!
Efter jobbet var det dags för ett hoppfullt besök hos min fantastiska sjukgymnast Anna. Har ju vågat mig på att springa lite lätt både i lördags och igår, men har känt att det är något i vänster fot som fortfarande inte är som det ska… Det är ganska precis fyra månader sedan jag nådde Santiago efter 800 km vandring, och man tycker kanske att jag borde vara helt återställd nu, men kroppen läker uppenbarligen fortfarande…
Efter jobbet var det dags för ett hoppfullt besök hos min fantastiska sjukgymnast Anna. Har ju vågat mig på att springa lite lätt både i lördags och igår, men har känt att det är något i vänster fot som fortfarande inte är som det ska… Det är ganska precis fyra månader sedan jag nådde Santiago efter 800 km vandring, och man tycker kanske att jag borde vara helt återställd nu, men kroppen läker uppenbarligen fortfarande…
Det konstaterades under dagens besök att min vänstra stortåled är min (enda) svaga länk när det kommer till löpningen. Anna påminde mig om en fantastisk tejpning som hon visat mig tidigare, och rekommenderade mig att använda den i kombination med mina inlägg som jag fixade i höstas.
Tejpningen from heaven…
Sagt och gjort. Jag lät tejpen sitta kvar, och redan när jag gick till bussen kände jag hur avlastad min stackars tåled kändes, och hur skönt det var att gå. Väl hemma lät jag inte spöregnet stoppa mig, jag skulle runt Kungsholmen (för första gången sedan i vintras), så var det bara.
Det var onekligen rätt tungt, men fötterna bar mig. Jag var genomblöt efter 1 kilometer, men jag plaskade leende vidare 8 kilometer till. Jag kände mig inte snabb, men viljan att springa om alla som var framför mig fanns fortfarande där…och jag kämpade mig förbi varenda en. Väl hemma på min ö såg ägaren till tobaksaffären att jag var rätt seg i benen, och hans ”nu är du snart hemma” hjälpte mig mina sista 300 meter. Det blev verkligen inget rekord, men jag är vansinnigt glad över att jag klarade 9 kilometer helt smärtfritt och att klockan faktiskt inte tickade längre än till 44,29 (04:57 min/km). Eufori.
Ok. Nästa gång ska jag ta mig tid att ta bort sminket. Och skippa jackan som vägde 2 kg efter 1 km.Tänk om jag faktiskt kan börja springa på riktigt nu!? Ska hålla mig borta från löpningen imorgon, kanske jogga lite lätt på torsdag och sen ta mig an Running for change på lördag. Är ni fler där ute som gör mig sällskap?
5 kommentarer
Ulrika
>Du är grym ju! Att springa så pass snabbt efter ett så långt uppehåll! Jag är impad.
soffan
>Härligt Helena, nu kan du både se och springa :)!! Och du är söt även som tvättbjörn ;). K R A M A R !
JoHo
>FANTASTISKT att läsa, jättekul att det funkade! Heja du, nu håller jag tummarna att du fortsätter läka och bli ALLDELES hel 🙂
Miss Agda
>Heja! Förstår att det kändes fantastiskt! Kram
CO
>Vad skönt att du så smått börjar bli återställd!! Jag förstår att du har ganska höga krav på dig själv, men den tiden är ju – som tidigare kommentatorer konstaterat – helt fantastiskt imponerande 🙂 Särskilt efter ett så långt uppehåll med löpningen! You go girl!!! Jag håller tummarna och hoppas att verktyg och stortåleder håller ihop för dig 😉