Progress!

Efter två dagars löparvila infann sig myrorna i benen idag. Soligt och vackert vårväder, så en längre runda i lätt tempo kändes som en bra idé. Lite för få timmar sömn inatt kanske inte var den optimala uppladdningen, så jag stack hemifrån med inställningen att kroppen skulle få bestämma tempot, inte pannbenet. Snodde en Spotify-lista av min äldsta vän – den vän som föddes i rummet bredvid på bb dagen efter mig…och som idag fortfarande är en fin vän som jag är rädd om.

Hur som helst, jag joggade(?) iväg i solen. När min käre Garmin pep till på en kilometer upptäckte jag dock att min ”jogg” visade sig vara ett rätt bra tempo…4 min 36 sek (hej Helenas halvmaratempo från rekordåret 2009!), och benen kändes lätta som fjädrar. Blixtsnabbt insåg jag att mitt distanspass skulle få bli ett snabbdistanspass istället, och jag förstår ju nu att det var musiken som gjorde det…musiken och kanske de bubblande vårkänslorna. Milen dök upp i huvudet, jag ökade volymen på musiken och fortsatte.

Riddarfjärden runt fick det bli, och jag vet inte om jag någonsin har sprungit en skönare mil. Uppförsbackarna åts upp med orden progressivitet, progressivitet, progressivitet…nedförsbackarna kändes som en lek och raksträckorna bara rullade under mina fötter. Västerbron försökte som vanligt utmana, men lägligt nog kickade världens skönaste löparlåt in precis när det var som mest motlut, och resten är historia. Den där bron ska inte få knäcka mig, och den 28 maj är det jag som gör upp med den en gång för alla.

Hemma efter 10 soliga kilometer som tog mig exakt 45 minuter och 38 sekunder (4.34 min/km) njöt jag en stund på ”min” brygga. Ingen rekordmil men jag är ändå GRYMT nöjd över tempot och framför allt att mina ben var smärtfria hela vägen.

Livet alltså…det blir ju så mycket bättre med en rejäl dos endorfiner och en vän som levererar världens bästa löparmusik…tack till min kropp och tack till Jocke!