17 dagars vila…big no no.

Ok. Idag var det så dags. Efter löparosug (jo, det är ett ord), förkylningar och annat var det idag dags att köra det första löppasset efter 17 dagar(!) av löparvila. För enkelhetens skull tog jag samma runda där jag avverkade morgonens promenad, en lite lagom sväng på drygt 8 km.
8 km må låta som en enkel match för en marthonlöperska(?), men räkna då in de 408 timmarna som kroppen har haft på sig och sega till sig sen mitt senaste löppass…plus att Dalarna är kuperat i allmänhet och att min kära moster (där jag har bosatt mig i några dagar) lite lägligt bor halvvägs upp på ett berg. Halvvägs upp på ett berg innebär att jag måste starta och avsluta varje runda här med en uppförsbacke. Ja, om jag inte väljer att börja med en, springa en bit och sen vända hem igen. Men det är liksom inte min grej.

Uppförsbacken hem var inte kul imorse, och den var än mindre kul nu på kvällen. Jag höll på riktigt på att spy, och hade det inte varit för att jag precis innan jag stack iväg hade läst några kapitel ur boken ”Vilja av sten” hade jag tyckt lite synd om mig själv. Men att jämföra sluttampen på en löprunda på drygt 8 km mot att tvingas dricka sin egen urin och sen amputera sin egen arm med ett multiverktyg är liksom inte ok. Det var verkligen skitjobbigt att springa idag, men dödligt…nej. Morgondagens runda kommer dessutom kännas lättare. Förmodligen mycket lättare med tanke på köttbiten som snart ska via grillen ner i min mage.

Benen i högläge efter 8,2 km i 4.51-tempo.
Heja kroppen – nu är vi tillbaka!