Äntligen!!!

Egentligen var det ju dags redan igår…men eftersom onsdagen på min höst-oas Musslan blev oväntat trevlig och alldeles för sen så kände jag att det var en bättre idé att bota gårdagens sömnbrist genom att åka hem efter jobbet och toksomna i soffan i 2,5 timme. 🙂

Så istället blev det av idag istället. Jag snackar om min första mil i löparskorna utan avbrott för promenadvila. Inte min första mil någonsin såklart, men den första på mycket länge…men tidigare än jag trodde för en dryg månad sen.
Orolig som attan över att smärtan skulle komma tillbaka, och att jag då skulle få avbryta direkt enligt Davids ordination, gav jag mig iväg mot min standardrunda på Djurgården. 5.10-tempo var villkoret, solen strålade från en blå himmel (är sommaren tillbaka or what!?) och det enda jag fokuserade på var att låta steget vara lätt och förhoppningsvis smärtfritt.

Visst, min kondis är inte vad den har varit. Vaderna blev dessutom tröttare än de brukar. Kroppen kändes rätt tung. Backarna och jag är inte vänner…och jag hade kanske lite svårt att hålla nere tempot på raksträckorna (den första kilometern tror jag att det var något fel på gps:en… 😉 ) MEN guess what!? Jag kände ingen som helst smärta någonstans! Ingen! Nada. Nothing! Dessutom känns det inte ens i benen att jag har sprungit såhär några timmar senare.

Fy f*n vad skönt det är att ta helg med det här kvittot från kroppen i fickan. Jag ler stort och firar med ett glas vin. 🙂

Hej från soffan…och happy weekend mina vänner!