Värmeslag -

Alltså, den där löprundan jag planerade att ”bjuda” min kropp på…runt det där berget ni vet. Det var som tur var inte 10-11 km som jag trodde, det var ”bara” 8 men nog f*n de jobbigaste i min löparhistoria.
Jag väntade till klockan 19 på kvällen för att (trodde jag) slippa den värsta värmen, men när jag drog iväg var det fortfarande runt 35 grader varmt. Lägg därtill en i stort sett helt syrelös luft och ni har förutsättningarna.

Redan efter 1-2 km kände jag att det var tungt…rejält tungt. Det brukar det ju i och för sig vara för det mesta när jag springer – min kropp verkar behöva runt 3 km på sig att bli varm och komma in i något typ av hyfsat löpsteg. Men den där tunga andningen släppte liksom aldrig igår, och hade det inte varit för att miljön var så vacker och för att jag envist hade bestämt att bemästra det där berget så hade jag lagt ner mitt projekt. Efter 4 km hittade jag en brunn där jag kunde svalka av huvudet som höll på att fullständigt koka över. Var nära att duscha av fötterna också, det kändes under fotsulorna som om jag sprang på ett stekbord ungefär. Oskönt.

En bit efter huvudduschen kände jag igen mig – jag hade kommit till punkten där jag vände under min runda tidigare i veckan, och jag visste då att det bara var 3 km kvar. Knappt en kvart på klockan alltså, och hoppet vaknade igen. Ökade tempot lite (självklart, dumdristigt envisa jag) för att utmana kroppen och ödet ytterligare, och när jag kom fram till min gata var jag fullständigt färdig. Helt ärligt – det kändes i kroppen som om jag hade sprungit minst en halvmara, och hjärtat rusade. Det kan ju inte vara nyttigt att springa i den här värmen… Gick in på min lokala matbutik, svepte en halvliter vatten och svalkade mig i deras ac innan jag orkade gå hem. Ska aldrig mer klaga på löparvädret hemma i Sverige, och gör jag det så måste ni skälla på mig…ok?